Det finns fördomar som man ständigt måste slå håll på. En sådan är att man ”förr i tiden” inte brydde sig om sina barn. De dog som flugor och därför skaffade man sig många barn för att någon skulle överleva och uppfylla rollen som en primitiv pensionsförsäkring. Talande för det tankesättet är titeln på prins Harrys självbiografi som är ”The Spare” (grovt översätt reserven). Att ha The Heir (arvingen) och ”The Spare” (reserven) skulle vara legio inom den brittiska överklassen. Men denna text ska inte handla om Harrys bok som säkert är så pass undermålig att den inte behöver läsas.

För ett par år sedan tog sig lundahistorikern Eva Österberg an utmaningen att skildra barnens historia och slå håll på just myten om att de inte var älskade. De små då: perspektiv på barn i historien blev revolutionerande för ämnet har aldrig skrivits på svensk botten och boken stödjer sig inte bara på klassiskt källmaterial utan även på litterära verk. Vad kom hon fram till? Precis det som de flesta med magkänsla skulle göra.

Barn var inte bara omhuldade som hushållsresurser utan faktiskt älskade. På det sättet som barn är idag. Ett typexempel hämtar hon från Njáls saga då en liten pojke väljer att brinna inne med sina morföräldrar. Sorgen därefter är bedövande. Precis som att man kan utläsa påkostade barngravar som ett bevis på saknaden efter inte bara en arvinge utan från ett barn. Saknaden gäller inte bara föräldrarna utan hela släkten.

Ett resmål som illustrerar detta är Västerås domkyrka. Där finns graven för Mauritz Sture, som dog i slutet på 1400-talet. Han var son till riksföreståndaren Svante Nilsson Sture och får en påkostad barngrav där pojken på gravstenen är klädd i riddarrustning, trots att Mauritz själv dog i en ålder innan han hade hunnit bli dubbad till riddare. Denna grav bekostas av hans farföräldrar Nils Bosson Sture och Birgitta Karlsdotter Bonde. Inte som ett monument över släktens storhet utan som ett tecken på att man saknar ett barnbarn. Allt sådant framträder i Österbergs bok och mer därtill. Det är en fin och högstämd skildring av hur föräldrar och barn vandrat sida vid sida med varandra genom hela historien.

En annan intressant detalj som hon tar upp är att aga visserligen var tillåtet, men att den som agade sina barn för mycket helt enkelt stöttes ut ur samhället. Det ansågs helt enkelt fel att vara elak mot barn, precis som det är idag. Kort sagt är vi relativt lika dem som har kommit före oss.

De små då är en synnerligen välmotiverad julklapp till en nybliven förälder, far- eller morförälder eller till den som helt enkelt är historieintresserad. Dessutom är den vackert skriven och man blir nästan lite rörd. Författaren är helt uppenbart en kvinna som i hela sitt vuxna liv alltid har haft kvar sitt barnasinne.

Läs även: Olov Svedelid var barnens historieberättare

David Lindén