Svensk kultur måste förhålla sig till Carl Michael Bellman (1740–1795). Från barndomens Bellmanhistorier till, om man vill, snapsvisor som sjungs inte bara på midsommar, vid kräftskivor eller för den delen under julen. C.M. Bellman eller snarare Bellmans persona har blivit en del av den svenska folksjälen och är, oavsett om vi vill det eller inte, präglad av Per Krafft (1724–1793) d.ä:s målning från 1779, där Bellman muntert spelar cittra med noter innanför västen. Men ”så var det ju inte” för att använda en fras som varje putslustig historiestudent har lärt sig använda. Inkluderat jag själv.

Bellmanmyten om den glade rumlaren har punkterats många gånger. Inte minst inom musiken med Fred Åkerströms (1937–1985) och Cornelis Vreeswijks (1937–1987) tolkningar. På senare tid har Carina Burman skrivit vad som skulle kunna kallas för den ultimata Bellmanbiografin som det finns all anledning att återvända till. Men denna text ska inte handla om den historiska personen Carl Michael Bellman utan om hur han porträtteras litterärt. Det finns nämligen en roman som på många sätt banade vägen för Burmans sätt att nyktert, avsiktligt ordval, analysera Sveriges nationalskald.

Författaren Ernst Brunners roman Fukta din aska (Bonniers, 2002) orsakade en smärre skandal i Bellman-Sverige. Brunner som disputerat på Edith Södergran (1892–1923) saknade inte vana när det gällde att rota i källorna och rubbade myten om Bellman som den glade festprissen som stundom var lite nedstämd. Visserligen hade han en föregångare i Lars Widdings (1924–1994) Rödaste smultron som gavs ut 1991, men den når inte språkigt och källmässigt upp till Fukta din askas nivå. Bara en sådan sak som att Brunner lyckats imitera 1700-talssvenska gör den lysande. Det blir inte töntigt utan rent av rafflande.

Fram träder en personlig Carl Michael som börjar som glad och idealistisk gamäng men som av godtrogen vänlighet leds rakt in i misär och missbruk. Det är inte det missförstådda geniet utan snarare den lättsinnige ynglingen som bara vill ha roligt. En rucklare som påminner om hur Bellman själv definierade sig i sin oavslutade självbiografi:

En herre av mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter, om solen går eller jorden axlar sig. Vad jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ont, älskar oändligt en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga barn, äter, efter appetit, litet och gott — söndagen vitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.

Brunner låter Bellman själv berätta och ångesten blir starkare och starkare i takt med större och större skulder. Bland det bästa i hela boken är avslutningen då han låter skalden beskriva sin egen begravning som var en så kallad fattigbegravning. Men ”kantorn spelade Bellman” och här blir den litterära friheten som störst då man låter skalden ana sin kommande storhet.

Fukta din aska skulle kunna bli en utmärkt film i stället för det erbarmliga juldramat Lovisa och Carl Michael från 2005, där Bellman spelad av Tomas von Brömsen låter som Bellman kom från Majorna. Att man inte ännu har gjort den filmen förstår jag inte. Men hoppet är det sista som överger människan.

Gutår!

Ernst Brunner, Fukta din aska: C. M. Bellmans liv från börjat till slut (Bonniers, 2002) gavs 2020 ut i nyutgåva.

Läs även: En blodig film om udda vänskap

David Lindén