Det finns romaner om välstånd och så finns det romaner om välstånd. Tänk exempelvis F. Scott Fitzgeralds (1806–1940) berättelse om herr Gatsby eller Tom Wolfes (1930–2018) Fåfängans fyrverkeri (Bonfire of the Vanities) från 1988. Romaner om välstånd, girighet och uppgång och fall. Men tyvärr har Skandinavien på senare tid varit inte begåvats medvälskrivna sådana, som verkligen tagit sig an det här med dekadens. Salig Hjalmar Bergman (1883–1931) åstadkom ett lysande verk i och med Markurells i Wadköping, men det handlade inte om dekadens, utan snarare om den korruption som kan typiskt kan förekomma i småstäder likt Wadköping. Likaså kan inte Aksel Sandemoses (1899–1965) berättelse om jantelagen kallas dekadent. Snare är det en berättelse om världen som den är. Men det finns räddning även i det rättrådiga skandinaviska mörkret.

Mitt bestående minne av att ha läst norrmannen Henrik Langelands roman Wonderboy (utgiven 2003) är skratt och förtjusning. Langeland är disputerad litteraturvetare och blev påläggskalv på Schibsted, men sa upp sig och valde att skriva en nyckelroman. Den handlar inte om Norge utan snare om vad man gammalmodigt kan kalla för girighet. Ren och skär girighet. Huvudpersonen Christian von der Hall (i romanen: Christian ”wonderboy”) är också han verksam inommedia och vill köpa upp Norges två äldsta förlag för att göra om dessa till två IT-upplevelseparker som ska anpassas till ”samtiden”. Det går att ana att det finns en hämnd här då dessa förlag bidrog till huvudpersonens fars för tidiga död. Men man ska inte avslöja hela sanningen.

Huvudpersonen Christian von der Hall är som en helylleversion av Brett Easton Ellis Patrick Bateman i American Psycho. Norske Christian vill inte döda någon utan ägnar sig hellre åt strypsex, på sig själv, och med glädjeflickor på alla sina tjänsteresor. Han har dessutom en portfölj av ålskinn som innehåller en rakapparat som han ständigt använder när han försover sig.

Mitt bestående intryck efter att ha läst Wonderboy som 18-åring var först att det var en riktigt rolig roman. Efter att ha läst om den i vuxen ålder är det att den förutom att vara rolig också är ett fascinerande dokument över IT-eran. Allt var möjligt och allt var dessutom till salu. En girighetens tid som väl kan matchas med både den amerikanska gyllene eran och det glada 1920-talet. Men vi levde i den och då krävs det romanförfattare för att kunna fånga mentaliteten.

Läs även: Grattis: Christopher Polhem!

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu