Absolut Vodkas beslut att återuppta försäljningen i Ryssland illustrerar hur svensk naivitet möter rått vinstintresse.
Företaget Pernord Richard som bland annat äger Absolut Vodka har återupptagit exporten till Ryssland. Det innebär att det svenska flaggskeppet, vilket grundades 1879 och tillverkas i skånska Åhus, struntar i vad som sker i Ukraina, eller struntar och struntar, man har till Kristianstabladet försökt förklara sig:
Inom ramen för de sanktioner som råder så levererar koncernen produkter i en utsträckning som kan skydda lokala medarbetare och säkra den lokala organisationens ekonomiska hållbarhet.
Ovanstående förklaring kan inte kallas annat än nyspråk i kombination med floskler. ”Inom ramen”, ”skydda lokala medarbetare” och ”ekonomisk hållbarhet”. Översätts det till begriplig svenska skulle det i stället bli något i stil med: Vi vill faktiskt tjäna pengar, rysk överklass gillar utländsk vodka och därför återupptas exporten. PS. Både tsaren och Politbyrån gillade Absolut Vodka så det är ett jättebra tillfälle att tjäna pengar.
När apartheidregimen i Sydafrika föll firade en rad politiskt medvetna vanliga människor genom att dricka sydafrikanskt vin. Om bojkotten av sydafrikanska varor rådde delade meningar men i Sverige rådde en bred konsensus kring att apartheid var ett vidrigt samhällsystem. Visserligen har vi en stark uppslutning kring Ukraina, men det är noterbart att det fortfarande finns de som är skeptiska till att Sverige bidrar aktivt till landets rätt att försvara sig. Till detta ska läggas en skepticism mot bojkotten av Ryssland.
Tillsammans kan dessa grupper generellt sätt delas i flera kategorier: Naiva USA-hatare, likt Svenska Freds och Gudrun Schyman, påstådda proffsdiplomater som Hans Blix och Pierre Schori och konspirationsteoretiska knallkorkar som äntligen hittat något annat än vaccinet att oja sig över. Motståndarna till Rysslandsbojkott består däremot ofta av näringslivsfarbröder och gummor med tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman som informell härförare. De tror att allt kan lösas med handel och lever kvar i 1990-talets mentalitet då allt var möjligt och allt skulle lösas med globaliseringen. Passande nog brukar de även predika att vi ska närma oss Kina och locka till sig aningslösa avdankade politiker.
Det blir svart humor när dessa grupper sätter sig i samma båt. Troligtvis skulle de själva protestera aktivt mot jämförelsen men i konflikter hittar man ofta underliga bundsförvanter trots att man själv inte förstår det. Ett ytterligare perspektiv som kan läggas över alltihop är myten om Sverige som det alliansfria och perfekta landet. Myt är ett avsiktligt ord för fegheten har tjänat oss väl på bekostnad av våra grannländer. Ibland kostar det på att ta ställning men i Ukrainas fall måste vi göra det. Kriget är en lika stor ödesfråga som när Sovjetunionen invaderade Finland.
Därför är det inte mer än rätt att bojkotta Absolut Vodka eller för att citera den föga högerorienterade Stockholmsbiskopen Krister Stendahl (1921–2008) när Svenska Akademien vägrade uttala stöd för författaren Salman Rushdie efter fatwan från Irans Ayatollah Khomeini 1989:
Någon måtta får det vara på den svenska neutraliteten.
Läs även: Det är synd om Alex Schulman