Författaren Alex Schulman har tack vare sin penna och sin podcast blivit en rik man. Det har naturligtvis även hjälpt att han tillhör den svenska mediearistokratin. Visserligen kan han skriva, men han hade troligtvis blivit ännu mer framgångsrik om hans böcker hade handlat om mer än hans släktingar. Det sistnämnda har ändå skapat den senaste svenska kulturdebatten när kulturjournalisten Lappo Lapin granskade Schulmans skildring av hans mormor Karin Stolpes affär med publicisten Olof Lagercrantz.

Romanen Bränn alla mina brev var ett tag på allas läppar, eftersom den skildrar Schulmans jakt efter sig själv och hittar resultatet att morfadern, författaren Sven Stolpe, var ”urondskan”. Det är få som ifrågasätter att Sven Stolpe hade ett temperament och det är ingen som ifrågasätter romanförfattarens rätt att blanda fakta och fiktion. Men Lapin har inte kallgranskat Bränn alla mina brev som om det vore en historisk prosopografi, vilket är ett finare ord för biografier över flera personer, utan det som Schulman påstår är sanning i berättelsen. Påståenden som han upprepat i poddar, intervjuer och allmän marknadsföring.

Läs även: Ett bästsäljande karaktärsmord

Ett typexempel är att Alex Schulman inte verkar ha varit i ett arkiv. Han besökte visserligen Carolina Rediviva i Uppsala, men platserna i läsesalen är så pass begränsade att det ur arkivet på sin höjd går att beställa upp två till tre mappar, eller kapslar som det kallas. Dessutom är det hart när omöjligt att få beställa upp ett helt personarkiv. Kanske låter det banalt men en sådan detalj säger något om researchen bakom romanen. Det är att jämföra med om någon som skriver om sjukhusmiljöer och hävdar att det är acceptabelt att dricka en kopp kaffe under en operation.

Dessutom påstår Schulman att han har läst en rad brev från Sven Stolpe, som exempelvis arga brev till författarkollegan Eyvind Johnson, vilka inte verkar existerar i arkivet. Han har dock säkerligen baserat det på den allmänna kunskapen att Sven Stolpe och Eyvind Johnson tyckte hjärtligt illa om varandra, vilket omnämns i Svante Nordins biografi över Sven Stolpe.

Det går att fortsätta med sådana petitesser, men den bärande bjälken i boken är en bilolycka där Sven Stolpe körde utför ett stup och att det skulle varit ett mordförsök på Karin Stolpe. Stupet i Upplands Väsby utanför Stockholm finns inte och olyckan händer före affären med Olof Lagercrantz. Till sitt försvar säger Schulman att han har kastat om kronologin i berättelsen och det får man göra. Men det är själva navet i hans historia och dessutom anklagar han explicit Sven Stolpe för mordförsök. Det är i nivå med att hävda att Olof Palme sköts med pilbåge och inte med en revolver.

Varubetecknigen roman går att komma långt med om man inte i marknadsföringen upprepar att en massa komponenter är sanning. Få kommer ihåg Ernst Brunners Carolus Rex: hans liv i sanning återberättat även fast den orsakade debatt 2005. Det var ingen sanning och det ligger i farans riktning att Bränn alla mina brev kommer att hamna i samma kategori. Trots att det är ett taffligt karaktärsmord på en av efterkrigstidens mest fascinerande intellektuella. Om Schulman hållit sig till fiktion och ägt något av sin morfars formuleringsförmåga hade det blivit betydligt vassare och därmed roligare.

Likt omdömet om Olof Lagercrantz i biografin med samma namn från 1980:

Om man fördjupar sig i hans artiklar och böcker, finner man den typiske representanten för den mot allt andligt liv oförstående, den mot all moraldisciplin hånfulle, den i kaos och desperation till sist hamnande nutida nihilisten.

Läs även: Verklighetens Ville Vessla