Shane MacGowan stod både för det irländska mörkret och ljuset, skriver David Lindén.
Det finns nog ingen av kvinna född som inte uppskattar det irländska bandet The Pogues julsång Fairytale of New York från 1988. På många sätt skulle man kunna kalla det för den ultimata julsången. Tonen är svart och samtidigt ljus och sången är en perfekt balans mellan Kirsty MacColl och den nyligen bortgångne Shane MacGowan. I Storbritannien är låten den mest spelade julsången under 2000-talet och det är fullt förståeligt. Men MacGowan var så pass mycket mer än en ”one-hit-wonder” sångare.
På gott och ont skulle man kunna kalla honom världens mest framgångsrike ambassadör för Irland och detta trots att han föddes i England. Han var en stökig irländare som i flera år led av alkohol- och drogmissbruk. Alla fördomar besannades. Samtidigt var han en djupt intellektuell tänkare som grubblade över religion, ångest och den svåra konsten att vara människa. Inom populärkulturen står han jämte andra storheter som James Joyce (1882–1941) och Seamus Heany (1939–2013). Att kalla hans texter för poesi blir nästan en underdrift. Snarare är det filosofi maskerat som musik.
Just Fairytale of New York kan nästan kallas för sönderspelad. Otaliga är pubbesökare som lite runda under fötterna har trallat med så här i juletid. Men ofta missar man låtens storhet. Det är både det starka och det sköra. Samt det fula och det vackra. Destillerat, avsiktligt ordval apropå MacGowans levnadsvanor, handlar det om den irländska diasporan. Sången handlar helt enkelt om saknad och det är en känsla som vissa tyvärr upplever under julen. För att citera:
The boys of the NYPD choirStill singing Galway BayAnd the bells are ringing outFor Christmas day
Det är ren diaspora som många inte minst i dessa tider kan relatera till och förtjänsten är MacGowans gudomliga röst och intellektuella kreativitet. Nu är han död och det är en underdrift att säga att han fattas oss. Men det gör han verkligen. Lyckligtvis har vi hans litterära produktion kvar och där är Fairytale of New York ett av hans många mästerverk. Lyssna på den för att trimma in julkänslan men lyssna också aktivt. Det är mer än en pubsång det är ett manifest över minnet av det land som en gång var.
Läs även: Premiär för kulturens julkalender
David Lindén
Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.
Kan nås på david@bulletin.nu
