Alla älskar att hata någon och för den svenska 68-vänstern var ett av de främsta hatobjekten Sven Stolpe (1905–1996): Litteraturvetare, religionshistoriker, katolik, rabulist och debattör. Kärt barn har många namn. Han varnade ständigt för ”rödskäggen” och ville enligt egen utsago hänga makthavare vid Brunkebergstorg. Samtidigt var han en briljant intellektuell av europeiskt mått och så pass unik att han aldrig flöt med strömmen. På samma gång som han rasade mot det röda 60- och 70-talet kunde han ha en varm vänskapsrelation med både kommunistledaren Hilding Hagberg (1899–1993) och författaren Jan Myrdal (1927–2020).

Sven Stolpe var helt enkelt kontroversiell. Lika mycket hatad som älskad. Dessutom hade hans fru Karin, när de var relativt nygifta, en relation med Olof Lagercrantz (1911–2002). Han blev sedermera chefredaktör på DN och mest känd för att han gladeligen vände kappan efter vinden. För övrigt är hans son David bästsäljande författare.

Olof Lagercrantz började som konservativ, frivillig i Finland och slutade som beundrare av den kinesiske diktatorn Mao Zedong. Relationen med Karin Stolpe är belagd både i litteraturvetaren Stina Otterbergs avhandling och idéhistorikern Svante Nordins biografi över Sven Stolpe. Lagercrantz flört med kinesisk kommunism är historiskt allmängods. Men det slutar inte här.

Om allt detta har Stolpes barnbarn, författaren Alex Schulman, skrivit en roman. Den heter Bränn alla mina brev och grundar sig på de brev Lagercrantz och Karin Stolpe skrev till varandra under några intensiva sommarmånader efter att de hade träffats på Sigtunastiftelsen utanför Stockholm. Jag har läst boken och det är ett läsvärt stycke fiktion, men till syvende och sist är det ett långt karaktärsmord på Sven Stolpe. Han utmålas som en glasögonprydd version av djävulen vilket han i och för sig inte är främmande inför, då ungefär samma sak skedde när Eyvind Johnson (1900–1976) publicerade sin Krilon-trilogi där Stolpe är lätt förklädd som den fascistiske doktor Tollius.

Problemet är dock att det inte verkar stämma. Människor kring paret Stolpe och Olof Lagercrantz likt litteraturvetaren Lars Lönnroth har vittnat om att paret hade en varm relation. Likaså har teologen Christian Braw förtjänstfullt lyft fram att Sven Stolpe i sin sista intervju sagt att hela hans karriär har varit beroende av frun Karin. Det är belagt att det fanns en kris i början av deras äktenskap men också att de faktiskt övervann den. Livshändelser som även de mest kära par kan drabbas av speciellt på den tiden parterapi inte var uppfunnen.

Alex Schulman har satt i system att närgånget och fascinerande skildra sin släkt i romanform. På samma gång som det är läsvärt blir det snaskigt och man kan undra hur den av hans bröder som valt att inte vara aktiv i offentligheten reagerar när gamla anekdoter blir bästsäljarmaterial. Romanen Bränn alla mina brev har nu också blivit film och på ett personligt plan kanske det hade varit roligt att se den. Men det tänker jag inte göra. För anledningen till att Schulman säljer så pass bra som han gör handlar delvis om att pappa Allan Schulman (1919–2003) producerade Hylands hörna och att morfar hette Sven Stolpe. Han är svensk mediearistokrati och sådant ska alltid bekämpas. Dock måste jag tillstå att han kan skriva även om jag inte alltid gillar det. Speciellt inte när man karaktärsmördar människor som inte längre kan försvara sig.

Läs även: Gör löftet att en gång om året läsa skönlitteratur