I ett intressant personporträtt av tidigare moderatledaren Gösta Bohman (1911–1997) skriver hans mångårige medarbetare Lars Tobisson att han blev förvånad att en kritstrecksklädd högerman hade läst Ulf Lundells roman Jack, som publicerades 1976. Bohman levererade dessutom en muntlig recension som innehöll både ris och ros, men som landade mestadels i ros. Liknande sades om den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander (1901–1985) när tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula i tidningen Arbetet levererade en svidande eftervalsanalys. Näst efter 1600-talets Axel Oxenstierna torde Erlander vara den mest framgångsrike svenske ickekungliga makthavaren genom tiderna. Enligt Moula låg mycket av hans styrka i att han tog sig tid att läsa och då inte bara akademiska texter utan även skönlitteratur.

Varför ska man läsa skönlitteratur? Det är en berättigad fråga för en av klyschorna är att man blir en bättre människa av humanistisk bildning, vilket självklart inte stämmer. Några av historiens värsta massmördare, likt Joseph Goebbels (1897–1945) och Benito Mussolini, (1883–1945) var välutbildade humanister. Men skönlitteraturen ger en förmåga att förnya och uppdatera sitt språk vilket är något som förtroendevalda alltid är i behov av. Bättre språkkunskaper nya infallsvinklar, tankar och strategier. Lite som att skaffa sig en ryggsäck med nya spadar, skruvmejslar eller för den delen en vanlig hederlig fickkniv. Bortsett ifrån att allt sitter i huvudet. Samtidigt är det inte ett recept för vare sig vettighet eller framgång.

Det tydligaste exemplet på att läsandet inte är en universalmedicin torde Olof Palme (1927–1986) vara. Han var beläst nästan på en nivå som kan jämföras med upplysningens statsmän. Men han stod sig slätt mot Thorbjörn Fälldin (1926–2016), som var rotad i ett svenskt bondförnuft med anor från Gustav Vasa. Om Fälldin sades det att han alltid genom läsning av arbetarförfattare likt Ivar Lo och Jan Fridegård kunde dissekera varje föredragande genom att ställa en enkla och avgörande frågan: Men hur kommer detta att påverka folket i Ramvik? Enkelt, rappt och förödande effektivt.

Det är också därför som man som förtroendevald ska läsa skönlitteratur. Fälldin var ingen bokmal, men var skolad i bondesamhället med amatörteater, körer och att sjunga tillsammans exempelvis vid skörd. Språket utvecklas inte bara av akademiska studier och utredningsrapporter utan också av romaner. När man har ordet och skriften som huvudsaklig sysselsättning ska man ta sig tid att läsa åtminstone en roman per år. Tyvärr blir man inte en bättre människa per automatik, men man förbättrar sitt språk och, förhoppningsvis, även sin tankeförmåga. Det är helt enkelt därför som våra förtroendevalda ska ta sig tid att läsa åtminstone fyra skönlitterära verk under varje mandatperiod.

Uppmaningen kanske kan framstå som futtig men de kommer behöva läsa mycket annat också. Därför är det viktigt att läsa en roman. Gör det, ni som fått förtroendet att sitta i vår högsta beslutande församling.

Läs även: Hemmadryck ger frihet