Pjäsförfattare, romanförfattare och dessutom barnboksförfattare. Ett begåvat barn skyr inte elden och årets litteraturpristagare är en mångfacetterad begåvning.

Alltsedan debuten med romanen Raudt, svart har han sprutat ur sig litteratur som genererat läsekretsar, priser och global uppskattning. Men det är inte bara allmän finlitteratur menad för vuxna.

Som dramatiker kan han jämföras med sin landsman Henrik Ibsen. Fosses pjäser spelas över hela världen, och det är ingen underdrift att han satt det litterära Norge på kartan.

Eftersom Svenska Akademien gärna vill hävda att de arbetar ur ett evighetsperspektiv skulle man även kunna påstå att årets Nobelpris är en sentida pik till dåvarande ständige sekreteraren Carl David af Wirsén, som såg till att Ibsen inte tilldelades Nobelpriset 1901. Men det får vi först veta om 70 år då 2023 års protokoll blir offentligt.

Fosse brukar påstås vara den som drog in postmodernismen i den norska litteraturen och om detta tvistar de lärde. Däremot kan man säga att han var den som såg till att berätta det svåra på ett lättsamt sätt.

Ta bara teaterstycket Flickan i gul regnjacka vilket hade urpremiär i Sverige. En dialog mellan tre kvinnor och tre män som utreder minnesförmågan: Vad kommer man ihåg och vad har minnet hittat på?

Alternativt barnboken Kant och barnet Kristoffer som tänker på världsalltet. Om minnet inte sviker är Fosse en av få litteraturpristagare, förutom Selma Lagerlöf, som skrivit samt prisats för barnböcker. Bara det är i sig är värt en eloge.

Nobelpriset har tidigare tilldelats dramatiker och ibland orsakat kontroverser. Före österrikaren Peter Handke fanns engelsmannen Harold Pinter, 2005 års litteraturpristagare, som på sin tid även han trampade fel i den kökkenmödding som konflikten i forna Jugoslavien var för europeiska intellektuella.

Politik ska dock inte vara ett kriterium för Nobelpriset i litteratur. Men till skillnad från Handke och Pinter är inte Jon Fosse en politisk debattör. Han är författare med stort F och det har säkert underlättat för de Aderton vilka nu slipper att svettas när de ska motivera årets litteraturpristagare.

Om man ska ha någon invändning, vilket redan har framförts, är det att han nästan är för populär eller kommersiell. Men det är en invändning som är så pass snobbig att den blir larvig.

Selma Lagerlöf kunde på sin tid leva gott på sitt författarskap men det fråntar inte att hon höll och håller världsklass. Fosse gör det också, men de verkar i olika genrer för att inte säga århundraden.

En annan norsk Nobelpristagare Sigrid Undset var även hon populär för sin tid och berättelsen om Kristin Lavransdotter var banbrytande för den historiska romanen. Precis som Fosse har varit för den existentiella dramatiken.

Det var helt enkelt ett klokt val att ge honom Nobelpriset då hans gärning kommer att leva länge. Svenska Akademien har gjort sitt jobb.

Läs även: Upplysningens arv speglas i Nobelpriset i kemi