Ibland är det lätt att känna stolthet över Sverige en dag som denna. Nobelpriset tilldelas en trio som åstadkommit banbrytande forskning om nanoteknik. Ett ämne som en simpel humanist likt undertecknad kan föga om. Däremot är det lätt att inse hur sådant kan revolutionera vardaglig teknik och därmed underlätta för oss som är lätt vetenskapligt illitterata. Samtidigt går det att konstatera att det finns en lång linje i den vetenskapliga utvecklingen som är värdig att beakta.

Vetenskapshistorikern och ledamoten av Svenska Akademien Sten Lindroth skrev i sitt monumentala verk Svensk lärdomshistoria att Sverige på 1700-talet dominerade den europeiska forskningen. Detta påstående kan tyckas överdrivet men han har faktiskt rätt. Uppsala med sin Linné och sin Celsius satte standarden för den då kända världen.

Men det var inte bara Uppsala. Med gruvorna hade vi också en möjlighet att inte bara teoretisera utan även praktisera vetenskap. ”Learning by doing”, som det heter på engelska, och det är därför inte heller förvånande att vi får de första riktiga vetenskapliga utbildningsinsatserna inom medicin och bergsnäring. Det räckte inte att gå bredvid pappa för att lära sig yrket. Nu gällde det att också tillskansa sig teoretiska kunskaper för att därefter kunna omsätta dem i praktiken. Precis som att man hela tiden var tvungen att hålla sig uppdaterad när det gällde de senaste vetenskapliga metoderna.

Sådant som bergsmannaexamen och den empiriska forskningen vid Uppsala universitet lägger grunden för Sverige som en vetenskapsnation. Att vi börjar fundera, utvärdera och ompröva. Utan 1700-talet hade vi varit fattigare idag än vad vi är i nuläget. Detta är något att vara stolt över och komma ihåg. Men det fortsätter även efter detta århundrande. Om fyra år fyller Kungliga Tekniska Högskolan, (KTH), tvåhundra år och grundandet är en logisk fortsättning på Bergsmanshögskolan i Falun. Det finns en rak linje från när man utbildade bergsmän till dagens vetenskapliga upptäckter. Men det är inte bara KTH som åstadkommit berömda svenska vetenskapsmän.

Ett relativt bortglömt namn är kemisten Arne Tiselius (1902–1971) som 1948 tilldelades Nobelpriset i kemi för sin forskning om blodserum. Förutom en lång vetenskaplig gärning var han en av dessa som gjorde läkemedelsföretaget Pharmacia till världsledande. En föregångare som visade att giftermålet mellan akademi och näringsliv är en framgång. Men det går självfallet inte att en dag som denna bortse från Alfred Nobel. Mannen som använde sin förmögenhet till att åstadkomma någonting bra och detta trots att han mestadels hade tjänat pengar på krig och annat elände.

Alfred Nobels arv satte Sverige på kartan och det märker vi varje år när priset i hans namn delas ut. Trots att det har funnits fel och brister är det ett pris som står sig och bör göra oss stolta att vara svenskar.

Läs även: Apatin är skrämmande