I dag firar Norge 17 maj. Karl Johangatan i Oslo kommer att vara fylld av glada människor i bunader och ett flaggviftande som på den här sidan Atlanten nog enbart kan ses i Frankrike den 14 juli.

Men det är något speciellt med den norska nationalismen. Där är nationaldagen inte främst till för militärparader, utan för barn och ungdomar som ska inse att det ska vara ”gott att vara norsk”. Samtidigt finns det ett underliggande allvar då norrmännen, smärtsamt nog, känner till hur det är att lyda under främmande makt.

I år blir det dessutom lite extra högtidligt då landet inte lider av några coronarestriktioner. Äntligen kan man fira glatt och öppet som man har gjort varje gång sedan 1945. Men Sveriges relation till vårt gamla brödrafolk har inte alltid varit bra, om man ska uttrycka sig diplomatiskt.

Bland de värsta övertrampen torde vara att Håkon VII och kungafamiljen vägrades att fly genom Sverige vid Nazitysklands invasion 1940. Enligt många mustiga anekdoter förlät Håkon aldrig detta svek och det dröjde fram till att kronprins Olav efterträdde honom som kung för att få till normala statsbesök länderna emellan. Troligtvis är det en skröna men en passande skröna för att visa hur Sverige mentalt såg på Norge. En lillebror som det gick att klappa på huvudet fram till dess att det hittades olja i Nordsjön.

På ett populärkulturellt plan visade sig detta i de otaliga Norgeskämten som senare utvecklades till Finlandsskämt. Gammal humor har ofta ett kulturhistoriskt värde om man vill veta vad som var tabu eller roligt. Om du skrattar åt Fredmans epistlar i dag har du ingen humor och hade du inte skrattat åt dem på 1700-talet hade du inte heller haft någon humor.

Ett typexempel när det gäller Norge är serien Fleksnes fataliteter från 1970-talet där Rolv Wesenlund (1936–2013) gestaltar ungkarlen Marve Almar Fleksnes som beter sig allmänt klantigt. Förvisso är den baserad på en brittisk förlaga, men ”Fleksnes” popularitet i Sverige är en bra illustration på hur vi såg på Norge. En ytterligare klassiker är standardskämtet: ”Vi landar strax på Fornebu flygplats (den stängdes 1998 och ersattes av Gardemoen), vänligen spänn fast säkerhetsbältena och ställ klockorna tio år bakåt i tiden”.

I dag är tiden en annan, då svenska ungdomar åker till Norge för att arbeta. Likaså har det politiska ledarskapet i Norge visat sig gå före, främst inom säkerhetspolitiken. Och vilken kulturknutte till svensk har inte älskat att läsa Knausgård? Förvisso inte alla men även norska författare har börjat ta sig in på världsscenen så inte ens ”Scandinavian noir”-genren får vi ha för oss själva. Det är en god utveckling, för det är inte norrmännen som har behövt uppvärdera kärleken till den egna nationen, utan snarare vi svenskar som har behövt kliva ner från våra höga Dalahästar.

Läs även: Därför förlorade Sveriges konservativa block

Sverige har blivit lite mer normalt och förhoppningsvis kan vi också börja inse att vi har saker i det här landet som är värda att bevara och till och med att slåss för. Om man skulle vara poetiskt schablonmässig skulle man kunna citera poeten Karin Boyes (1900–1941) ord ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, men ännu mer passande är orden från den norske nationalskalden Henrik Ibsens (1828–1906) drama De unges forbund (1869):

Vi äger tiden, men tiden äger också oss.

Ett varmt grattis med dagen, Norge!