Så tog vänstern makten från högern. Fem punkter som förklarar nattens valresultat i Norge.
Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre får bilda regering efter gårdagens val i Norge. Tillsammans med Socialistisk Venstre och Senterpartiet räcker mandaten till majoritet i Stortinget. Behöver han stöd därutöver finns extremvänsterpartiet Rødt, som med god marginal kom upp över fyraprocentsspärren.
Sammantaget har vänstersidan därmed 100 mandat, mot högerns 68.
På högersidan backade utgående statsminister Erna Solbergs Høyre, liksom nationalistiska Fremskrittspartiet. Dessutom halkade Kristelig Folkeparti under spärren.
Här är fem iakttagelser från valnatten som kan vara relevanta även för svensk politik.
5. Ett nytt politiskt landskap håller på att etableras i Norge. Storstaden har glidit iväg. Oslos väljare röstar helt annorlunda än landsbygden. I huvudstaden har de radikala vänsterpartierna närapå dubbelt så starkt stöd som ute i landet. Det är som om välståndet i storstaden skapar en annan mentalitet, där omfördelning, klimat, bistånd, flyktinghjälp och jämställdhetsfrågor tar större plats. Kanske är det en modern variant på borgerskapets i huvudsak kvinnliga välgörenhetsprojekt vid förra sekelskiftet. Växande städer – räknat i pengar eller människor – ger radikal politik. En av valets stora frågor var således jämlikhet, trots att knappast något land i världen har mindre orättvisor.
4. Arbeiderpartiet kan på ett ytligt plan se ut som valets vinnare. Men socialdemokratin gör ett historiskt dåligt val. Bortsett från genomklappningen 2001 har partiet faktiskt inte haft så svaga siffror sedan 1920-talet. Statsministerposten säkras enbart genom samarbetspartierna. Sosialistisk Venstreparti, systerparti till svenska V, gick framåt och väntas ingå i den nya regeringen. Även Rødt, grundat som enhetsfront 2007 med kommunism i partiprogrammet, gjorde ett succéval och tog sig för första gången in i stortinget. Ytterkantsvänstern lyckades också möta behovet av plakatpolitik på klimatområdet – vilket gjorde att Miljøpartiet De Grønne inte tog sig över spärrgränsen, trots att medierna pumpat ut budskapet att valet handlade om klimatet. Den traditionella socialdemokratin går alltså bakåt i Norge som i övriga västvärlden, medan den populistiska extremvänstern vinner i det nya landskapet.
3. Senterpartiet fortsätter surfa framåt. Redan i valet 2017 nästan dubblade Sentern sin storlek. Efter gårdagens val är Senterpartiet tredje störst och förväntad koalitionspartner i nya regeringen. Partiet lyckas alltså väl i den nya politiska terrängen, precis som svenska C etablerat sig på relativt hög nivå. Men till skillnad från svenska systerpartiet är norska sentern en protektionistisk och hembygdsromantisk glesbygdsrörelse. Senterpartiets framgång kan rentav tolkas som att partiet rider på en nationalistisk våg. Det har hittat en nisch i vänsterblocket, men lockar konservativa glesbygdsväljare ur alla läger.
Läs även: Norge ändrar medborgarskapslag: ”Tillräcklig inkomst” blir en faktor
2. Fremskrittspartiet har förlorat i relevans. Sju år i Erna Solbergs regering gjorde att Frp tappade underdogperspektivet. Frp gjorde ett försök att återfå något av sin gamla position som missnöjesparti genom att hoppa av regeringen förra året och byta partiledare – utan framgång. Samtidigt har alla större partier från höger till vänster stramat åt invandringspolitiken. Vart ska ett invandringskritiskt parti gå då? Fremskrittspartiet påminner på så sätt om Dansk folkeparti, som också blev bestulet på vinnarfrågan.
1. Tre parlamentsval i rad är omöjligt att vinna i Norge, i alla fall med samma partiledare. Det har aldrig skett. Det finns dessutom ett flöde mellan de stora partierna som inte existerar i Sverige. Redan i valet 2017 backade således det blåblåa blocket, som en naturlig följd av regeringsmakten. Nu tappade man ytterligare. Erna Solbergs Høyre har helt enkelt haft sin tid. Hon kan ändå med gott samvete avsluta sin politiska karriär som Norges kanske mest framgångsrike högerledare någonsin.
