När den brittiske fotbollsspelaren David Beckham på toppen av sin karriär fick frågan om vad han tyckte om invasionen av Irak 2003 svarade han ungefär: Jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Det kan tyckas banalt men det säger något om Beckhams storhet. Han visste vad han kunde och gav, på ren svenska, blanka fan i att uttala sig om frågor han inte bemästrade. Professionalism i sitt esse.

Beckhams ord var det första som poppade upp i huvudet i spåren av denna erbarmliga kändisdiskussion som återigen har drabbat Sverige till följd av Hamas attack mot Israel den 7 oktober. Uppropet #vikräver bestod av ett antal kändisar som plötsligt ansåg sig vara experter på Israel-Palestinakonflikten med en förmåga att medla som hade gjort Folke Bernadotte (1895–1948) och hans parhäst Ralph Bunche (1904–1971) gröna av avund. I alla fall i kändisarnas egna huvuden.

Till detta ska lägga att både sångerskan Zara Larsson och klimataktivisten Greta Thunberg har kommit ut som fullfjädrade israelhatare. Visserligen har Larsson tidigare doppat sina välmanikyrerade fingrar i denna kökkenmödding, då hon glatt deklarerade att Israel var finansierade av ”American dollars”. En tankefigur som de flesta någorlunda skolade inom antisemitism ryser inför: Rika amerikanska bankirer med krokiga näsor och långa fingrar betalar för Mellanösterns enda demokrati.

Läs även: Greta Thunbergs klimatrörelse: ”Palestinsk befrielse är klimaträttvisa”

Vad som dock är anmärkningsvärt är att Greta Thunberg verkar gå igenom en process av själradikalisering. Kanske saknar hon att inte längre vara i händelsernas centrum och har därför kläckt den briljanta idén att israelhat är ett sätt att skaffa medietid. Trots allt är rollen som riksidiot, vilken tidigare innehades av salig Jan Myrdal, vakant.

Kändisar som uttalar sig om frågor de inte har en aning om går som en röd tråd genom den svenska nutidshistorien. Men först ett klargörande: Det går att vara extremt duktig inom sitt gebit och inte fatta ett jota om något annat. Den fortfarande ytterst läsvärde författaren Verner von Heidenstam (1859–1940) hade i stort sett fel i varje politisk fråga han uttalade sig om, likaså var Sven Wollter (1934–2020) en fantastisk skådespelare med vedervärdiga åsikter och den seriekriminelle Johnny Bode (1912–1983) en underhållare av guds nåde.

Till de historiska personligheter som ibland trampade rejält fel kan man även räkna Elin Wägner (1882–1949) vars skrifter om jämställdhet fortfarande är läsvärda. Men hon föll pladask i sin radikalpacifism och, trots tappra försök av Ulrika Knutson att uppvärdera henne i sin läsvärda biografi Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media, 2020), framstår Wägner som en idiot när det gäller upptakten till andra världskriget.

En stilla önskan var att man skulle låta publika människor få vara just publika men ge blanka tusan i deras politiska åsikter. Men det klarar inte samtiden av, som när klimatminister Romina Pourmokhtari tyckte att Bianca Ingrosso borde engagera sig för klimatet. Ett försök till fokusförflytning som misslyckades till den grad att det redan håller på att bli en modern klassiker.

Ingrosso är inte miljöexpert eller politiker. Hon har till uppgift att vara med i trams-TV, trams-Instagramma och kränga tramsprylar till de som vill köpa dem. Om något är det snarast befriande att hon ägnar sig åt sådant som hon är bra på och tilltalar de som gillar henne.

Men också hon sällade sig till #vikräver, så man får utgå att hon även ser sig som FN-diplomat.

Läs även: Det finns trevliga och bildade människor