Facebook noscript imageLindén: Från Mauritz Stiller till Alicia Vikander
Kultur
Lindén: Från Mauritz Stiller till Alicia Vikander
Klassisk skylt fyller 99. Foto: Mark J. Terrill/AP/TT
Klassisk skylt fyller 99. Foto: Mark J. Terrill/AP/TT

Den klassiska Hollywoodskylten fyller hundra år nästa år. Hur kommer det sig att lilla Sverige genom åren bidragit så pass mycket till världens mest kända drömfabrik? Kanske handlar det om bondesamhället, skriver David Lindén.

I år fyller den ikoniska skylten i Los Angeles, där det står Hollywood, 99 år och nästan alla har sett den. Om man inte har varit i ”LA” har man i alla fall sett den på film, för en sak är säker: det som för hundra år sedan var en skylt för USA:s begynnande filmindustri är i dag hela världens symbol. Alla vet vad Hollywood är.

Skylten sattes första gången upp på dagens datum, den trettonde juli 1923 och har varit med i ett oräkneligt antal filmer och reklamer. I alla fall fler än vad jag själv kan räkna ut. Men det handlar inte bara om jänkare som gjort hela världen lyckligare: Vi svenskar har genom åren bidragit till vad som var 1900-talets mest magiska industri. Den som handlade om att producera drömmar.

Den här texten skrivs ett par kilometer från Ernst Rolfgården i Falun. Hans son Tom Rolf utvandrade och fick en Oscar i rollen som filmklippare. Innan dess hade vi Rolfs samtida Mauritz Stiller som bjöds in ”over there” för att regissera och tog med sig den då okända Greta Gustavsson som hela världen idag känner som Greta Garbo. Vår export av stjärnor bara fortsatte av farten: En Mauritz Stiller, en Viktor Sjöström, en Greta Garbo och en Ingrid Bergman. För att i vår tid följas upp av en Skarsgård både här och där och en Alicia Vikander och innan dess Max von Sydow, i kombination med många andra.

Varför har Sverige skapat så pass många duktiga skådespelare? Svaret är inte helt lätt att hitta men en vild gissning kan handla om det som lite storvulet kallas för det svenska civilsamhället. Men alltså inte det som myndigheterna pumpar in skattepengar i, utan det som fanns innan dess. Bondesamhället var inte bara till för arbete utan även för lek och rekreation. Där fanns körer men också danslag och teatergrupper. Sådant som man skulle ägna sig åt på fritiden utanför det ordinarie arbetet. Detta hade dessutom gamla rötter som på många sätt gick tillbaka till skördefestivaler och, lite tillspetsat, helgonfestivaler från den katolska tiden. I det sistnämnda har vi kvarlevor som hokus pokus filiokus, som är en bastardversion av en latinsk välsignelse.

I modern tid finns berömda amatörteaterskådespelare som den centerpartistiske statsministern Thorbjörn Fälldin och även om han inte kunde mäta sig med Olof Palme så bör man säga att han hade en mycket svensk retorik. Det var också på många sätt därför som han gick segrande ur valrörelsen 1976. När den storordade Palme lät som en Kennedy talade Fälldin som den sävlige bonde han var. En svensk sockenstämmoretorik som Gustav Vasa hade nickat godkännande åt. Men nog om detta.

Läs även: Släpp fångarna loss – det är vår!

Bondesamhällets fritid kom också in i välfärdsstaten. Kyrkornas körer blev den kommunala musikskolan och där gick alltifrån Snoddas till internationella framgångar som Abba och Roxette. För att inte tala om amatörteatergrupper som fortfarande finns med inom exempelvis folkbildningsrörelsen som i mångt och mycket bestod av bönder och arbetare. Det är en av anledningarna till att vi har bidragit med ett stort antal skådespelare till Hollywood.

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu