Mord i Sverige och i världen. Förra veckan avslutades i sanning i tragedins tecken. På öppen gata i Visby knivhöggs Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare i psykiatri, och i Japan mördades tidigare premiärminister Shinzo Abe efter ett valmöte. Det finns föga likheter mellan de två, förutom att attackerna verkar ha utförts av två extremister. Om de har en gemensam nämnare är det ett tecken på att vi lever i vad som milt utryckt kan kallas för brydsamma tider.

En annan tragisk nyhet som halvt om halvt har flugit under radarn handlar om ungdomshemmet Tysslinge i Södertälje. Det är ett så kallat Sis-hem, en förkortning för Statens institutionsstyrelse, och till för sluten ungdomsvård. Lite tillspetsat skulle det kunna kallas för ett ungdomsfängelse.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, riktar skarp kritik mot Tysslinge då de menar att det förekommer våld på institutionen och att den i praktiken har tagits över av de intagna. Alltså våldsbenägna ungdomar som domderar och själva får bestämma över en strykrädd personal. Ett så kallat fängelseövertagande som med rätta har fördömts. Men ser man det i ett längre perspektiv är utvecklingen intressant att notera.

På 1970-talet kampanjades det för humanare fångvård. Nyckelordet var just att de intagna skulle få ”vård” och kunna återvända som rehabiliterade samhällsmedborgare. Precis som i mycket annat var avsikten god: Unkna fängelser som Långholmen i Stockholm med galler och straffarbete skulle bort och ersättas av moderna anläggningar likt Kumla i Närke. Mentaliteten har sammanfattats i Hasse & Tages film Släpp fångarne loss det är vår. Den skildrar den rosenskimrande tillvaro som skulle komma bara man litade på de intagna och utgick från att alla egentligen vill förbättra sig.

Så blev det ju självklart inte. Men den liberala vågen, om den ens ska kallas för liberal, fostrade en otroligt konstig form av missriktad självgodhet, då fångar sågs som något exotiskt och alltid offer. Det var samhället som tvingade någon att begå brott och därför var brottslingar upphöjda. Ett typexempel är Clark Olofsson eller, för den delen, hur det tårögt rapporterades om olika strejker på landets fängelser. Alla skulle kunna gå att förändra så länge man ville väl.

Läs även: Äntligen kläs Clark Olofsson av

Men så blev det ju inte om man kan sin historia rätt. Rånare som Clark Olofsson och Lars Inge Svartenbrandt fortsatte att vara kriminella och detta trots att samhället gav dem chans efter chans. Mentaliteten fortsatte dock att leva och frodas och fick en form av tragisk kulmen vid polismorden i Malexander 1999. Tre nazister som fått permission då de skulle delta i den hyllade Lars Noréns teaterprojekt rymde, rånade en bank och avrättade sedan kallblodigt två poliser. Samma poliser som mediepersonligheten Kakan Hermansson tyckte var fjantigt att man brydde sig om: ”Palla när snuten tycker synd om sig själv”, skrev hon strax innan hon fick sommarprata i Sveriges Radio.

Utvecklingen på Tysslinge ska ses i ljuset av femtio år av kriminalpolitiska konstigheter. Men det är i alla fall ett positivt tecken i tiden att man hör allt mindre av 1970-talsflummiga röster i diskussionen. Även om de finns där med jämna mellanrum. Men för att parafrasera filmen från 1975:

Släpp inte fångarna loss för att det är vår. Varje människa i sin själ vill helt enkelt inte väl.