Många läsvärda nekrologer har skrivits över tidningsmakaren Torbjörn Larsson, som dog i veckan. Han som gjorde att Aftonbladet upplagemässigt gick om konkurrenten Expressen, moderniserade DN och utvecklade TV4. Detta är i korthet Larssons karriär och när man skummar vad som skrivits återkommer ord som ”perfektionist”, ”brutalt ärlig” och ”chefen”. I korthet verkar han inte alltid ha varit lätt att arbeta med, men däremot en chef som man alltid är glad att ha arbetat för.

Ett rakt ledarskap som är så långt ifrån dagens ideal om ”en kompis-padelspelande-teamledare”.

Få runor har nämnt det faktum att han i sin ungdom var maoist. Alltså anhängare av Mao Zedong. Den kinesiske diktatorn som har ett hundratal miljoner liv på sitt samvete. Men varför skulle man göra det? I Sverige är det fullt acceptabelt att ha varit maoist. Det är nästan ett obligatorium om det gäller en gammal spelare i medievärlden och andra som tycker det är lite roligt att de var det i sin ungdom är exempelvis Robert Aschberg och Peter Kadhammar.

Läs även: Allvarstider skippar tramsnyheter

Den här texten ska dock inte handla om vad Torbjörn Larsson tyckte i sin ungdom då det är ganska irrelevant om man ska analysera hela hans mediegärning. Men det finns något intressant i ungdomssynderna om man ser det ur ett större perspektiv. Radikalitet i ungdomen, i det att revoltera mot etablissemanget, kan skapa en vilja att kritiskt granska omvärlden och ta till sig nya intryck. Med andra ord: En vilja att inte stagnera och att ständigt förbättra sig. Ett tydligt tecken på detta är utvecklingen inom massmedia.

Lars Johan Hierta som grundade Aftonbladet var synnerligen ogillad av det adliga etablissemang han revolterade emot. Torbjörn Larsson, Robert Aschberg, Jan Guillou och andra som på 1960-talet skrev för obskyra stenciltidskrifter var också ogillade av det etablissemang som de revolterade emot. Men missförstå rätt: Folkpartiledaren Gunnar Helén hade helt rätt när han beordrade sitt kommunistanstrukna ungdomsförbund att ”gå hem och läs historia”. Men detta handlar inte om ideologi utan om mentalitet. De ledande makthavarna i samhället har alltid ogillat dem som ifrågasätter och vill hitta nya perspektiv. Sådant har vi sett under det senaste decenniet och speciellt inom massmedia.

På 1960-talet började medierevolutionen med dåligt stencilerade ”tidningar” som ursäktade folkmord. Självklart begicks det många övertramp. Men skribenterna i dessa skitblaskor lärde sig journalistik. När, i alla fall några av dem, växte upp gick de vidare och utvecklade vanlig massmedia. Likt Torbjörn Larsson som lyfte Aftonbladet genom att avpolitisera nyhetsrapporteringen.

Går det att dra paralleller till idag?

Själv kommer jag ihåg skithemsidor som Avpixlat vars kommentatorsfält var en form av språklig latrintunna. Men det är sedan länge historia. Idag har vi professionella tidningar som Nyheter idag även om dessa fortfarande kallas för ”alternativa”. Grundaren Chang Frick beskriver sig kaxigt som ”tattarjude” och har ett förflutet som medlem i Sverigedemokraterna på den tiden partiet var paria. Frick kan beskrivas på samma sätt som adjektiven som användes för Torbjörn Larsson, ”perfektionist”, ”brutalt ärlig” och ”chefen”. Likaså är han en nyhetsjägare som inte skulle tveka att gå igenom sin mammas soptunna om det gick att hitta ett scoop. Hans tidning är numera en helt vanlig medieaktör som har identifierat att läsarna vill veta just nyheter. Oavsett om det råkar vara brott eller att en minister i sin ungdom gjorde Hitlerhälsning. Tidigare ogillades han av det mediala etablissemanget men han slog sig med armbågarna in genom att bygga sin egen läsekrets. Som den gossen Ruda han är vägrar han dessutom att ta emot presstöd. Den förhatliga makten ska man inte vara skyldig ett öre.

Kanske kommer Chang Frick i framtiden få lika stora hyllningar som Torbjörn Larsson.