P3 Dokumentär nådde denna gång inte upp till sin normalt höga standard, skriver David Lindén.
Den brittiske dagboksförfattaren och politikern Alan Clark (1928–1999) brukade, citerat ur minnet, säga att det fanns tre kriterier för att bli en framgångsrik dagboksförfattare: Man måste skriva elegant, indiskret och lite oanständigt. Utgivna eller offentliggjorda dagböcker är således en svår genre där britterna, alltsedan Samuel Pepys dagar på 1600-talet, innehar världsmästartiteln.
På den svenska fronten har vi möjligen statsminister Tage Erlanders (1901–1985) utgivna dagböcker, men de är ofta så pass hårt redigerade att de blir riktigt tråkiga. En jämförelse kan även göras när det gäller det indiskreta: Clark berättar lustfyllt om sina älskarinnor – Erlander svårmodigt om sina magproblem. Helt klart olika underhållningsvärde på de anekdoterna.
Det är alltså högst förståeligt att P3-dokumentär nappade på erbjudandet att få tillgång till Sara Danius (1962–2019) outgivna dagböcker för att skildra krisen inom Svenska Akademien 2017–2018. Om minnet sviker så handlade alltså krisen om kulturpersonligheten Jean Claude Arnaults framfart bland Stockholms kulturkvinnor, vilket resulterade i ett stort antal avhopp från De Aderton.
Den värsta krisen institutionen genomlevt sedan Gustav Mauritz Armfeldt kastades ut 1795, alternativt dåvarande ständige sekreteraren Henning Hamiltons förskingring 1881. Men nog om historiska skandaler.
P3 Dokumentär är troligtvis ett av Public Service bästa program. De visar verkligen sanningen bakom tankesättet att nyheter är förstaupplagor av historien. Under åren har de producerat berättelser om Lasermannen, Estoniakatastrofen eller för den delen fastighetskrisen i början av 1990-talet. Det är nutidshistoria när den är som allra bäst.
Att få tillgång till Danius, som var ständig sekreterare under krisen, dagböcker var ett gyllene tillfälle som de inte kunde tacka nej till. Förutom dubbla professorstitlar var hon en strålande stilist och jag kan varmt rekommendera hennes bok Husmoderns död och andra texter från 2014. Men när man ska åstadkomma en förstaupplaga av historien gäller det att ha is i magen och i detta fall blev man lite för förälskad i den egna tesen.
En dagbok är en partisk skildring av ett händelseförlopp och när man ska skriva elegant, indiskret och lite oanständigt är det lätt att rucka på sanningen. Det handlar inte om att ljuga, men om att skildra verkligheten så att man själv framstår i positiv dager. Ett klassiskt exempel är den svenske statsmannen Erik Dahlbergs dagbok från 1600-talet som brukar användas som en övning i källkritik när man läser historia på universitet.
I korthet var han inte ensamt ansvarig för att tåget över Stora Bält lyckades. Om man ska använda en dagbok gäller det att hela tiden försöka matcha med andra källor. Så även när det gäller Sara Danius syn på konflikten inom Svenska Akademien.
Nej, hon far inte med osanning utan hon presenterar sin sanning. Bad kungen henne att avgå när han frågade hur hon såg på sin framtid? Det var hennes tolkning. Ansåg dåvarande riksmarskalken att kungen tyckte hon skulle avgå? Troligtvis inte, men det var återigen hennes tolkning. Var det en människa under stark press som delgav sin syn på en infekterad arbetsplatskonflikt? Absolut! Dessutom finns det andra källor att tillgå för att mejsla ut en klarare bild av förloppet.
Akademiledamoten Horace Engdahl, som återigen blir den dramaturgiska skurken, vägrar låta sig intervjuas. Men man hade exempelvis kunnat ringa upp den danska litteraturvetaren Marianne Stidsen, som öppet försvarade honom. Dessutom har Per Wästberg sagt att han har skrivit ned sin version av bråket inom Akademien och han hade förtjänat att åtminstone bli kontaktad.
Om redaktionen hade vilat på hanen och gjort detta program om några år hade man åter nått upp till sin normalt briljanta kvalitet. Det hade blivit nutidshistoria och en fascinerande sådan. Nu när man fick dagboken slängd i sitt knä blev det i stället partisk journalistik. Tråkigt men även Public Service drivs av viljan att vara först med ett scoop.
