Jonna Sima och Tobias Hübinette har nyligen beklagat sig över högervridningen inom svensk kultur. Jan Sjunnesson tar en tripp genom minnenas allé och konstaterar att deras oro är höggradigt omotiverad, även om ett visst ljus kan skönjas i vid horisonten.
Kulturvänstern dominerar fortfarande medier och den offentliga sektorn. Trots det menade ledarskribenten Jonna Sima och rasforskaren Tobias Hübinette nyligen i Aftonbladet att vänstern tystas.
– Extremhögern och SD har ju på senare tid mer eller mindre förklarat krig mot vissa samhällsvärden som de uppfattar som dominerade av vänstern. Det har handlat om public service, museivärlden, kulturarvssektorn. Nu är det helt uppenbart att turen har kommit till akademin, det vill säga högskole- och forskarvärlden, säger Hübinette.
Läs även: Kultursidan möter Patrik Oksanen
Han menar att det finns en stor oro och stress inom den akademiska världen över vad det är som håller på att hända.
– Det finns en risk att människor börjar självcensurera sig.
Låt oss göra en liten återblick på vänsterns tilltag inom kulturliv och myndigheter.
2012 arrangerade Sveriges Radio tillsammans med Dramaten en poesiuppläsning med poeten Johan Jönsson där han uppmanar till våld och drömmer om hur Fredrik Reinfeldt blir skjuten i huvudet i direktsändning, ”hur skallen. smashas. sönder. liksom sprängs. Inifrån.”
Jens Liljestrand skrev i DN Kultur om Jönssons arbete i överklassområden i Bromma:
Han berättar vidare om en ’mycket motbjudande’ familj i Äppelviken, där han fantiserade om att ’runka och spruta satsen i tvättkorgen’ när han lånade toaletten. Men i stället ’torkade jag vid ett tillfälle av min herpesbubblande kuk på familjens, också barnens, handdukar.’ Detta gjorde förstås inte saken bättre: ’Jag ville ju egentligen’, läser Jönson, ’och vill fortfarande, att de här personerna skulle skadas fysiskt. Publiken nöjer sig inte med att applådera artigt, som man brukar på Dramaten. De jublar. De falsettskriker, ’wuuu-hu!’. De klappar om poeten när han kliver av scen.
Johan Jönsson har nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris och fått pris av Aftonbladet, Sveriges Radio, Bonniers, Natur och Kultur med flera
Den våldsbejakande autonoma vänstern strävar efter ett demokratiskt mål menade myndigheten Statens medieråd 2013 och placerade extremisterna på samma sida som det svenska statsskicket vad gäller synen på demokrati, noterade journalisten Magnus Sandelin:
Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten.
2013 sjöng rapparen Sebbe Stakset om att attackera Sverigedemokrater och twittrade om att han ville tortera och döda Jimmie Åkesson. Låten är riktad mot SD förklarade han pedagogiskt på SVT.
I samma sång skaldade Jason ”Timbuktu” Diakité om att ”dunka Jimmie gul och blå och hissa i en flaggstång”. Låten spelades in av SVT rapporterade Expressen. Han ärades sedan med att vara Sommarpratare i P1 och fick tala i riksdagen.
Läs även: Sjunnesson: Vi vantrivs i nutiden och missar dåtiden
Detta märkesår 2013 sjöng även Silvana Imam vid en manifestation i Stockholm där också Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven närvarade. Bland annat följande väna rader enligt Expressen:
Vet vad du tänker nu men du vet hur det går för dom, som kommer hit och låter som Jimmie Åkesson, som skiter i blatten, vill ha svinen vid makten, så gå och slipa kniven och skicka grisen till slakten.
Även hon blev sedan Sommarpratare i P1.
Poeten och debattören Athena Farrokhzad uppmärksammades 2014 för sin medverkan i det tidigare nämnda radioprogrammet Sommar då hon agiterade för vänsterpolitiskt våld, jämförde SD med terroristen Behring Breivik och lät två vokalissor sjunga Ebba Gröns punkdänga ”Beväpna er” från debutplattan 1978.
Expressens Jens Liljestrand och Aftonbladets Fredrik Virtanen hyllade henne och efter inalles 106 anmälningar friades programmet av Granskningsnämnden.
Bonniers gav 2022 ut hennes diktsamling Åsnans år och meddelade i presentationen av den nya boken att ”Farrokhzad ansluter sig till en litterär tradition från Mulla Nasruddin till Juan Ramón Jiménez, där Ior gått med i RAF och alla år är åsnans”.
RAF/ Baader-Meinhof ligan var en västtysk vänsterrevolutionär stadsgerilla, som dödade ett 30-tal människor och skadade långt fler.
Henrik Schyffert förklarade 2015 för några högertwittrare att han skulle suga deras ”uppbrända, pulserande,nyknullade anus” samt ”runkbajsa din mamma i munnen” och bad dem om att ”suga min håriga kulturelit-pung”.
SVT, som rapporterade om hans måttligt smakfulla utfall, gjorde nyligen flera dokumentärer om Schyffert och Killinggänget. 2017 turnerade han med monologen ”Var inte rädda”, explicit mot de kritiker som varnat för systemkollaps och stor invandring, vilket framgår av en intervju i DN.
Statens kulturråd leddes 2009–14 av före detta chefen för Sveriges Radio, Kerstin Brunnberg, som samtidigt var ordförande för stiftelsen Expo och senare för Stadsteatern/Kulturhuset.
2023 gav myndigheten ut en Barnbokskatalog där omslagets pryds av två dragqueens på ett bibliotek. Enligt katalogen är alla barn förtjusta i de utklädda männen och föräldrar skickar in mängder av beröm. Könsdysforidebatt och kritik av den tidiga könsförvirringen existerar ej.
Detta är blott ett axplock. Johan Lundbergs Ljusets fiender, David Anderssons Med skuldkänslan som drivkraft och Douglas Murrays Kriget mot väst bjuder på en större rikedom av exempel, liksom Lars Anders Johanssons Att dansa efter maktens pipa.
Tobias Hübinette är som sagt bekymrad i Aftonbladet.
– Vindkantringen åt höger har blivit så extrem i Sverige och det finns få vänstermedier kvar. En hel ekologi är på väg att försvinna ut. I värsta fall för gott, säger han.
Jag har svårt att se att han har så mycket att oroa sig över, slagsidan åt vänster fortfarande är påtaglig. Det enda som hänt är att den stött på ett viss begränsat motstånd som visat på dess irrelevans och infantilitet.
Så på sikt kanske Hübinette får skäl att oroa sig på allvar för uppkomsten av ett mer politiskt mångfaldigt Kultursverige. Man kan alltid hoppas.
Läs även: Kultursidan möter Anna E. Nachman