”Far, mor, generalen!” De orden minns jag fortfarande från Selma Lagerlöfs (1858–1940) roman Löwensköldska ringen som första gången gavs ut 1925. Första delen i en trilogi men också den som står sig allra bäst. Handlingen kretsar kring familjen Löwensköld i Värmland och den spökhistoria som uppstår kring general Bengt Löwensköld som fick en guldring av Karl XII. På ett personligt plan ska jag villigt erkänna att första gången jag stiftade bekantskap med boken var det som ljudbok och, om minnet inte sviker mig, var inläsaren Christina Schollin. Det gjorde i alla fall ett outplånligt intryck på mitt åtta- eller nioåriga jag och det är därför jag genom åren försöker återvända till just den Löwensköldska ringen. I mitt tycke är det Selma Lagerlöfs mästerverk.

Så här på Nobeldagen är det passande att nämna Selma Lagerlöf. Hennes verk lever fortfarande. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att hennes ton var en kombination av allvetare och sagotant: Homeros möter Krösa-Maja eller kanske Krösa-Maja som möter Yaşar Kemal (1925–2015). På det planet har jag inte mandat att bestämma genren. Däremot kan jag säga att jag älskar Lagerlöfs böcker och då mest av allt Löwensköldska ringen då den inte bara är magnifikt skriven utan också nyskapande. På en nivå kan man kalla genren för skräck för där kan Lagerlöf tävla med Edgar Allan Poe (1809–1849), men det handlar också om kärlek, trofasthet och vänskap.

Scenen då den hatiska Marit Eriksdotter inser att även hon en gång i tiden har varit förälskad är bland de vackraste skrivna på det svenska språket. Precis som när Adrian Löwensköld såg spöket av generalen och handlöst trillar för att hamna i koma kan användas för att skickligt illustrera hur någon kollapsar av stress och skräck. Det är bland det bästa man kan läsa på svenska och alltid minnas.

Frågan är varför romanen inte har filmatiserats och jag tror att det handlar om att inte se faran. Faran att se Djävulen, faran att se kärleken och faran att se Generalen. Det är därför jag älskar Löwensköldska ringen. En bok som alltid står sig.

Utan Värmland så har vi ingen litteratur!

Läs även: Både landsfader och tyrann

David Lindén