Varför biograferas internationella storheter sällan av svenskar? Det är en fråga jag har ställt mig många gånger. Måhända beror det på att vi är duktiga, men långt ifrån så duktiga som vi vill tro, på engelska. Det saknas inte heller svenska exempel: Bengt Liljegren har skrivit om Winston Churchill (1874–1965) och den evige Herman Lindqvist återvänder ständigt till allt franskt såsom Napoleon Bonaparte (1769–1821) och Madame de Pompadour (1721–1764).

Alla läsvärda skildringar men de saknar något som är svårt att sätta fingret på. Kanske kan det kallas förmågan att betrakta. En författare som är född i ett annat land men både kan tiden, landet och kulturen som skildras i ett annat. Tänk exempelvis Joseph Conrads (1857–1924) (Teodor Józef Konrad Korzeniowski) roman Mörkrets hjärta om kolonialismen eller Geoffrey Eltons (1921–1994) (Gottfried Rudolf Otto Ehrenberg) verk om Tudortidens England. När det gäller genren ”utomstående betraktare” kan det på svensk botten nämnas Michael Roberts (1908–1997) böcker om svensk historia. Men han kan inte mäta sig med en av de bästa böckerna om fransk nutidshistoria som faktiskt skrivits av just en svensk.

”Knut Ståhlberg, Paris” är en avskedshälsning efter ett nyhetsinslag som alla över 50 känner till. År 1945 flyttade journalisten Knut Ståhlberg (1919–2015) till Frankrikes huvudstad och kom att spendera ett helt liv som Pariskorrespondent för Sveriges Radio, SVT och TT. För många svenskar blev han synonym med Frankrike och blev nog själv så pass frankofierad som det går att bli. Som när han var nyhetsuppläsare i TV och fick kritik för sitt gestikulerande språk: Kan det bli mer osvenskt?

Med ett liv i Frankrike var det inte heller förvånande att han skrev om landet för en svensk publik och biografin över Charles De Gaulle med den passande titeln De Gaulle: Generalen som var Frankrike är inte bara baserad på franskt källmaterial utan också på att han själv under många år som journalist fick följa ”mannen som räddade Frankrike”. En kombination av de bästa av världar.

Lite skämtsamt skulle man kunna säga att det om Charles De Gaulle (1890–1970) har skrivits jättemycket med betoning på ”jätte” och ”mycket”. För han var en ”jätte” inte bara med sina 1,96 meter ovan jord utan också när det gäller livsgärning. Översten som vägrade underkasta sig Vichyregeringen för att i stället fly till England där han byggde upp de fria franska styrkorna. Oräddheten gjorde att han trots hot om krypskyttar propsade på att själv stega in i det nyligen befriade Paris. Statsmannen som efter ett mordförsök 1962 till sin fru Yvonne utbrast, ungefär, att ”de kan inte ens skjuta skarpt”. Tjurskallen som drog Frankrike ur Nato och mycket mer.

Allt detta är vedertagna fakta. Men vad Ståhlberg lyckas med är att teckna ett helhetsporträtt av människan De Gaulle. Det är inte bara den orädde militären eller den franske statsmannen med nästan napoleanska drag, i ordets positivaste bemärkelse, som träder fram. Utan också maken och familjefadern. Som kärleken till dottern Anne (1928–1948) som hade Downs syndrom. Efter hennes död bar han alltid med sig ett porträtt av henne och vid mordförsöket 1962 fångade porträttet upp en av kullorna då det var placerat i bilen som han och hustrun färdades i. En del av honoraret för hans memoarer gick också till en fond för handikappade barn och när De Gaulle dog 1970 var han i sitt testamente tydlig med att han ville begravas i samma grav som dottern.

Allt detta och mycket mer har Knut Ståhlberg fångat i sin biografi. Jag läste den första gången som student och innan dess tyckte jag mest att ”generalen” var en fransk gubbe som bråkade med den store Churchill. Jag skyller på ungdomligt oförstånd.

Vive la France!

Knut Ståhlberg, De Gaulle: Generalen som var Frankrike (Norstedts, 2004) kan köpas på antikvariat.net

Läs även: Slaven på triumfvagnens ovärderliga berättelse

David Lindén