När en general vunnit en stor seger i antikens Rom anordnades ett triumftåg, men för att segraren inte skulle få hybris stod en slav bakom honom på triumfvagnen för att påminna om mänsklighet eller dödlighet. Nu härrör det latinska citatet ”Memento mori” (ungefär: Kom ihåg att du är dödlig) dock från en kristen skrift och kanske därför inte ska tas för sanning när det gäller romerska generaler. Men det är passande i julkalenderns andra del som handlar om en av den svenska samtidens mest imponerande memoarer.

Det är ingen underdrift att kalla Åke Ortmark (1929–2018) för en av den svenska efterkrigstidens mest imponerande journalister. Tillsammans med kollegan Herbert Söderström (1930–2002) introducerade han den anglosaxiska skjutjärnsjournalistiken i Sverige Radio och i valrörelsen 1966 fick Gustaf Olivercrona (1925–2005), Lars Orup (1918–2007) samt Ortmark Tage Erlander att svettas i TV. Idag kan det tyckas futtigt men före intervjun med Erlander hade politiker fått servila frågor. På frågan vad ett ungt par skulle göra för att få bostad i Stockholm och blev Erlanders svar att ”de får väl ställa sig i bostadskö”. Detta ansågs bidragande till att det gick dåligt för Socialdemokraterna i valet. I sin enkelhet var det ett stycke medierevolution som lade grunden till dagens TV-format.

Men Ortmark nöjde sig inte med att ställa frågor i tjänsten utan valde även att granska makten i bokform. För detta hamnade han i konflikt bland annat med den tidens mäktigaste företagsledare som Marcus ”Dodde” Wallenberg (1899–1980) och Volvos VD PG Gyllenhammar. Den senare hävdade han omgav sig med ”Ja-sägare” vilket inte föll ”kejsaren av Göteborg” (elakt men rättvist smeknamn) i smaken. I en tid då det svenska etablissemanget var ännu mindre än idag var Ortmark helt enkelt modig. En slav på triumfvagnen som påminde om maktens hyckleri.

På sin ålders höst fortsatte han att vara aktiv både privat och offentligt. Vid 80 plus började han träna karate och skrev sina memoarer som är 727 sidor exklusive bilagor som fotnoter och personregister. Men Makten och lögnen: Ett liv i televisionens Sverige som gavs ut 2013 är inte den klassiska självförhärligande levnadsskildringen som det finns alldeles för många av. Utan snarare en nästan smärtsam dissekering av det offentliga Sverige som han verkade i, men också en djupgående analys av författaren själv.

Det sistnämnda är bland det mest intressanta för man kunde inte ha väntat sig att Ortmark som i det offentliga alltid utstrålade självsäkerhet var så pass osäker. Han berättar om vånda, självmordstankar och fåfänga. Lite skojfriskt är boken något som Karl Olov-Knausgård egentligen hade velat skriva. Åke Ortmark var inte navelskådande utan ärlig och hade ambitionen att delge läsarna sanningen såsom han tolkade den. En typisk kapiteltitel är ”Mitt syndaregister” och jag tänker inte avslöja vad som döljs där men det är inte så smaskigt som det låter utan snarare ärligt.

Ska memoarer inkludera allt eller bara delar av livet? På den frågan vet jag inte svaret då människan är en sammansatt varelse. Makten och lögnen kan stundvis upplevas som väl analyserande. Dessutom kan man vid slarvig läsning anse den, det är inte Läckbergstil, som väl ältande. Men det är den inte. Bokens allra sista rader är dessutom ljuvliga, för det visar att Ortmark hade uppskattat både den stora och den lilla världen:

Att leva har för mig varit att undra, att tveka, att inte veta eller riktigt förstå vad jag varit med om. Att leva har för mig också varit att älska familjen.

Åke Ortmark, Makten och lögnen: Ett liv i televisionens Sverige (Bonniers, 2013) kan köpas både som E-bok och på antikvariat.net.

Läs även: Premiär för Kulturens julkalender

David Lindén