Influencern Isabella Löwengrips självbiografi är plastig, marknadsdrivande och självömkande. Kanske också genuin. Det är därför den är läsvärd.
En av de första riktiga influenserkändisarna var Isabella Löwengrip, som 2005 började blogga under sitt alter ego ”Blondin-Bella”. Hon blev känd för att vara känd och skulle senare kapitalisera på detta genom att flytta till New York för att bygga ett diffust affärsimperium som bestod av, ja, Isabella Löwengrips ansikte och ”varumärke”. För den som är van vid att företag ska producera produkter som människor vill ha kan affärsplanen framstå som lite diffus. Det var ungefär som om Alice Timander skulle börja sälja motorcyklar eller Jan Malmsjö synålar. Korthuset föll samman när tidningen Expressen började granska företaget.
Läs även: Löwengrip anklagas för uppblåsta siffror - igen
Nu har Isabella Löwengrip i samarbete med författaren Rebecka Edgren Aldén publicerat en självbiografi med titeln Isabella och det ska villigt erkännas att den recenseras med ett stort mått av tvekan. Löwengrip är född 1990 och att skriva memoarer vid 31 års ålder är milt uttryckt skrattretande, tyckte i alla fall jag. Men skam den som inte kan ändra sig. Boken är ett mycket fascinerande tidsdokument. En effektiv illustration över vad dagens digitala offentlighet kan göra med människor.
Till att börja med framstår hon precis så egocentrerad, säljande och imagemedveten som man trodde. Hon ska göra business och att vända ut och in på sitt liv är god affärsverksamhet, speciellt för någon som självmant levt i offentligheten sedan tidiga tonåren. Men hon är samtidigt ärlig: Hon vet att den pakt hon ingick med mediedjävulen kräver hennes själ. Det är också här boken blir spännande. För hon utvärderar sin egen roll och erkänner frankt att hon förlorat en stor del av det viktiga vuxenblivandet som tonåren innebär. Kort sagt är det inte Isabella Löwengrip det är mest fel på utan de vuxna som inte satte ner foten tidigare. Däri ligger textens styrka.
Läs även: Nej, vi kan inte alla vara Jan Myrdal
Förvisso är hennes företagsimperium historia, men man ska inte betvivla att en så pass driven person kommer att hitta en försörjning och en väg tillbaka in i offentligheten. En from förhoppning skulle vara att hon axlar rollen som en Influencer Grand Old Lady, som höjer ett varnande finger till yngre kollegor. Det kanske är jättecoolt att för stunden ha 100 000 följare, men vad händer den dagen man inte är den hetaste produkten?
Vad händer med ens inre?
Ett klargörande kvarstår dock och det handlar om cynism. Trots det ärliga intrycket är det svårt att veta om Löwengrip faktiskt är ärlig. Om hon har ändrat sig eller om detta är ytterligare en marknadsföringsploj, det återstår att se. Men man ska inte jaga kättare utan hylla konvertiter och Isabella är läsvärd eftersom man får någon form av inblick i den osunda, cyniska och djupt antiintellektuella värld som många influencers befinner sig i.
När man läst klart boken lär man sig uppskatta den gråa och tråkiga vardagen.
