Sovjetunionens siste ledare var rätt man på rätt plats och det kan ingen ta ifrån honom. Trots plumpar i protokollet bidrog han till att kalla kriget inte slutade i krutrök, skriver David Lindén.
Hur identifierar man en stor människa? Det är en fråga som inte alltid är helt lätt att ställa sig men det går att spekulera. När jag för nästan 15 år sedan hade ett samtal med textilkonstnären Anita Grede tog hon upp detta. Och det är en tanke som alltid varit med mig sedan dess: En människa är som en väv, sammansatt, stark och med skavanker. Vissa delar av väven har rispor, andra har styrkor och många vävnader har också en skönhet.
Det är vad jag tänkte på igår när jag såg nyheten om att Michail Gorbatjov avlidit. Sovjetunionens siste ledare, som hyllades av en hel värld och avskyddes i sitt hemland till den nivån att han fick 0,51 procent av rösterna i valet 1996 när han kandiderade mot sittande president Boris Jeltsin. Mannen som vi numera vet besatte alla kvalitéer för att inte vara president. Problem med spriten den minst nämnvärda. Men resten är så att säga historia.
Så tillbaka till den eviga frågan om vad som är en människa? Kanske är det att vara kluven; med tillägget att den riktiga storheten handlar om att inse att man inte kan fortsätta som det alltid har varit. När det kommer till att beskriva Gorbatjovs så kallade karriär sviker orden mig på ett plan, men de kommer till mig på ett annat: Låt oss säga att en motsvarande vice minister för miljö hade fått bli statsminister under krigstid. Där har vid det! Låt oss lägga till att han var i 50-årsåldern och inte var dement eller behövde gå upp tre gånger per natt för att pinka. Där har vi också det! Men låt oss lägga till att han benhårt trodde på systemet som höll på att krackelera och att alla andra trodde på det. Där har vi det också!
Så slutligen: Låt oss lägga till att han slutligen vågade kompromissa. Kanske är det en rättvis redogörelse. Jag vet inte.
För Michail Gorbatjov stämmer allt detta. Han kom nämligen in i historiens mittpunkt. Utan honom hade det kunnat gå mycket värre och han gjorde både rätt och fel. Alla kommer ihåg perestrojka – förändring – men få kommer ihåg stridsvagnarna mot tv-tornet i Vilnius. Men det gör på många sätt ingenting för när det väl verkligen gällde prickade han helt rätt. Det handlar om den bärande principen om att han vågade erkänna att han hade fel och för detta är vi honom tacksamma. Trots allt hade det kunnat bli mycket värre och det har vi Gorbatjov att tacka för att det inte blev. Även om dagens situation är dålig.
Spatziba, Michail Gorbatjov, (1931–2022), sovjetisk statsman.
Läs även: Det är inte så farligt som man tror