Varje kultur har sina älskade förlorare som det går att projicera sina drömmar på. Tänk om skottarnas William Wallace hade lyckats eller om kejsare Napoleon vunnit slaget vid Waterloo. De sedan länge döda hjältarna är något alla kan relatera till speciellt i relation till den som besegrade dem. Sverige är inget undantag och ofta innehåller myten korn av sanning som när det gäller Nils Dacke och Dackefejden 1542-1543.

Gustav Vasas regenttid präglades av kriser. Det brukar vara så med någon som genom slump och våld får makten i knäet. Men han klarade de flesta kriserna väl och det finns fog för att påstå att han med åren blev bättre på det hantverk som maktutövandet faktiskt är. Om man ska skoja till det kan Sverige under Gustav Vasas regeringstid liknas vid ett startup-företag med en krokig väg framåt. Men kungens värsta kris handlade inte om Kristian II eller uppror bland gamla bundsförvanter i Dalarna. Uppror som senare romantiskt inriktade Dalahistoriker vill beskriva som betydligt större och farligare än vad de faktiskt var.

Nils Dacke är den förste riktigt vanlige svensken ur folkdjupet som blir nationellt känd. Heliga Birgitta tillhörde rikets absoluta överklass och Engelbrekt Engelbrektsson var en rik bergsman som troligtvis hade krigsvana. Dacke kom från Vissefjärda socken i Småland och föddes någon gång i början av 1500-talet. Han var inte torpare utan en relativt vanlig välbärgad bonde. Om han inte hade dräpt en fogde 1536 och sex år senare ställt sig i spetsen för ett uppror mot centralmakten i Stockholm hade han möjligtvis varit en notis i något juridiskt avtal som hade skrivits av en präst. Men Dackefejden 1542–1543 blev så pass framgångsrik att det under ett par månader riktigt satte Sverige i gungning.

Upproret var en fläkt från förr: Inhyrda tyska landsknektar som med pukor och trumpeter marscherade inne i skogen var ett lätt byte för armborstbeväpnade bönder som kände till terrängen. Dessutom handlade det inte så pass mycket om kyrksilver som man senare ville göra gällande utan om höjda skatter och förbjuden gränshandel. Nils Dacke måste ha haft ledarskapskvalitéer då det annars inte hade gått pass bra som det gick. Gustav Vasa var tvungen att förhandla och vapenvila slöts. Han var rädd för att oroligheterna skulle sprida sig till Östergötland och närmare Stockholm. Julen 1542 firade Nils Dacke på slottet Kronoberg utanför Växjö och det var hans stora stund. Han var en regional furste som mottog brev från kungens fiender på kontinenten. Men lyckan varade inte för evigt. Våren 1543 anföll kungen trots att det var vapenvila och nu hade han tiden på sin sida. Dacke begick misstaget att möta landsknektarna i öppen terräng, sårades och slaget var förlorat. Likt skottarnas William Wallace kunde han hålla sig gömd i ett par månader men dödades slutligen i augusti 1543. Hans steglade kropp visades upp i Kalmar androm till varnagel.

Vad blev konsekvenserna av Dackefejden? Ett par dödsdomar och en del böter. Men även att Gustav Vasa efter detta insåg att han var tvungen att kompromissa och uppfylla lovade löften. Han hade inte längre råd att lova saker han inte kunde hålla. Fröet till det svenska samförståndet var sått.

Läs även: Hans Brask var betydligt mer än en lapp

David Lindén