Propaganda är effektiv när den lever kvar och blir en historisk sanning. Som att Napoleon Bonaparte skulle ha varit kort när han i själva verket var över medellängd eller att drottning Marie Antoinette av Frankrike skulle ha undrat varför man inte åt kakor när det franska folket saknade bröd. I Sverige har vi liknande anekdoter och den mest potenta torde härröra från 1500-talet och kan sammanfattas med uttrycket ”brasklapp”. Ett sätt att gardera sig från att göra fel genom att säkra upp två alternativ på samma gång, samtidigt som det är så pass långt ifrån sanningen som man kan komma.

Linköpingsbiskopen Hans Brask (1464–1538) var nämligen allt annat än en dubbelspelare och ränksmidare. Han var snarare tvärt om. En genuint lärd kyrkoman med väldokumenterad religiositet som gjorde sitt bästa för att försöka ta in renässansen i Sverige. Född i Linköping som son till en prominent borgare valde han tidigt att utbilda sig till präst och läste i både Greifswald och Rostock. Han avancerade så pass långt att han blev doktor i kyrkorätt och därefter arbetade han för Linköpings stifts räkning vid kurian i Rom.

Läs även: Den horribelt höglärde från Hossmo

Till skillnad från sin företrädare, som var den skrupelfrie Hemming Gadh, verkar Brask ha varit genuint religiös och blev höggradigt förbannad när Gadh förskingrade stora medel ur Linköpingsstiftets kassa. Det är därför inte att undra på att han var den som fick ersätta Gadh på biskopsstolen när Linköpings stift hade fått nog.

År 1513 utnämndes Brask till biskop av Linköping och efter misskötseln under Hemming Gadh kom det en ny blomstringstid. Det utfördes visitationer av församlingarna, domkyrkan renoverades och det inrättades ett tryckeri i Söderköping. Men precis som för andra prelater under den stormiga unionsupplösningen var Brask tvungen att ta ställning när det gällde politiska frågor. Detta gjorde han också med bravur. Han lyckades länge manövrera mellan de som ville stanna kvar och de som ville gå ur Kalmarunionen och där kommer den så kallade brasklappen att spela roll. Vid mötet på Stockholms rådstuga 1517 togs beslut om att avsätta den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle. Brask var med vid mötet och satte sitt sigill vid dokumentet. Ett av de mest explosiva dokumenten i den svenska historien, eftersom Kristian II och Gustav Trolle anförde denna handling som den bärande bjälken när det kom till anklagelserna som föregick Stockholms blodbad tre år senare. Brask stod anklagad men han kunde rädda sig då det troligaste var att han hade lämnat in en formell protest inför det beslut som på den tiden stred mot den kanoniska rätten. Men legenden säger att han gömde en hemlig protest i sitt sigill, som han kunde plocka fram när det började bli hett om öronen i Stockholm. Detta ska ha varit historiens första brasklapp.

När upproret mot Kristian II blossade upp på allvar valde Brask att också stödja Gustav Vasa. Ett stöd som bland annat manifesterades i att han bjöd in tronpretendenten att fira påsk i Linköping. Men precis som med många andra tog det inte lång tid innan det skar sig mellan Hans Brask och kung Gösta. Under förevändningen att han skulle visitera Gotland, som tillhörde Linköpings stift, valde Hans Brask att lämna landet och slutade sina dagar i ett kloster i Danzig (nuvarande Gdansk). Därtill var han ”nödd och tvungen” för att citera det påstådda budskapet i brasklappen. Dåtidens version av riktiga fake-news.

Läs även: Mellan Vasalopp och silverhammare

David Lindén