En grundläggande studie som säger oerhört mycket, skriver David Lindén.
Det skulle kunna vara upptakten till en roman av Fredrick Forsyth. Men skillnaden mellan Täcknamn Odessa (1972), där den västtyske journalisten Peter Miller snubblar över en förintelseöverlevares dagbok, och den här historien, är att den här historien är sann.
När den svenske journalisten Niclas Sennerteg, som skrivit flera böcker om andra världskriget, vandrar in på ett tyskt antikvariat hittar han en bunt papper och börjar bläddra. Detta visar sig vara den tyske generalen Wilhelm Fahrmbachers (1888–1970) privata arkiv. Sennerteg köpte det genast och insåg att här fanns en ovärderlig story, om man ska använda journalistprosa. Men först ett klargörande: Sennerteg och jag har en gång i tiden varit kollegor. Det är därför jag aldrig har diskuterat hans böcker med honom, men jag läser dem gärna då få i Sverige bemästrar ämnet Nazityskland som honom.
Resultatet av den där bunten papper från antikvariatet blev en grundlig kartläggning av det alla visste, men få hade riktiga källor på. Efter andra världskriget fann ett stort antal tyska nazister sin tillflykt i Egypten och Syrien. Inbjudna av respektive makthavare i akt och mening att hjälpa till att utplåna staten Israel.
Resultatet blev Hakkorset & Halvmånen (Natur & Kultur) som är den första verkliga skildringen av hur nazismen infiltrerade Mellanöstern efter andra världskriget. Visserligen skulle man kunna säga att det på många sätt är allmängods. Utvecklingen har trots allt skildrats skönlitterärt av Fredrick Forsyth. Men Sennerteg ägnar sig inte åt detektivarbete. Han är en historiker som går till källorna och redogör för varför en viss person på ett visst ställe vid en viss tidpunkt.
På samma gång lyckas han idéhistoriskt ringa in varför just Syrien och Egypten gladeligen tog till sig det nazistiska tanke- och arvegodset. Det handlar på många sätt om ren opportunism, men också om renodlad antisemitism. Betänk att rötterna är så gamla att stormuftin av Jerusalem Haj Amin Al-Husseini (c. 1895–1974) träffade Adolf Hitler under andra världskriget och gjorde sitt bästa för att etablera muslimska SS-regementen.
Det var många tyskar som efter andra världskriget hittade en ny arbetsgivare i Damaskus eller Kairo. Anledningen var att de hatade judar och att deras arbetsgivare också gjorde det. Därför är det inte förvånande att deras tankegods sipprade ned till kommande generationer. Till detta ska läggas att det var en bekväm flykt från rättvisan, eller för de vars ”varumärken” var så pass nedsolkade att de inte kunde få en tjänst i det Västtyskland där man allt som oftast såg mellan fingrarna när det gällde verksamheten under kriget.
För ett par år sedan kunde det exempelvis avslöjas att Adolf Eichmanns (1906–1962) medhjälpare Alois Brunner (1912-c.2010) hade fått sin tillflykt till Syrien. Men med tanke på det rådande inbördeskriget kunde man inte lokalisera hans grav.
Sennerteg är en författare som undviker överdrifter. Han ikläder sig rollen som undersökande reporter, eller historiker, och visar att linjerna är långa. Den antisemitism som fick en ny grogrund i Mellanöstern har numera kommit tillbaka till Europa i form av invandring. Och visst är hakkorset tyvärr besläktat med halvmånen.
Läs den.
David Lindén
Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.
Kan nås på david@bulletin.nu
