Tudortidens England fortsätter att fascinera. Men varför har vi inte vår egen historiska ärkeskurk? Det borde ha varit Gustav Vasa, skriver David Lindén.
Det är ett vedertaget faktum att Hollywood älskar historia. Även om historieskrivningen där ofta blir tämligen inkorrekt går det att göra bra film. Det bästa exemplet är Tudor-dynastin som styrde England 1485–1603, mellan slaget vid Bosworth och drottning Elisabet I:s död 1603. Den störste av dem alla var Henry VIII, som på svenska stavas Henrik, och som blev den monark som alla historieintresserade har en relation till.
Han är idag mest ihågkommen som tämligen tjock med sex fruar: Divorced, beheaded, died, divorced, beheaded survived (skild, halshuggen, och död, skild och halshuggen men överlevde) har alla brittiska skolbarn memorerat. Men han är större än så. Henry Tudor, som han heter på engelska är den som skapade fundamentet till den moderna engelska nationen och det är därför som varje britt på något sätt har en relation till honom.
Att ärva makten av en pappa som bokstavligt talat gripit den med vapen i hand kan vara svårt även för den bäste och under hela sin regenttid var Henrik VIII besatt av att skaffa en son. Jämförelsen går att göra med vår egen kung Erik XIV, son till Gustav Vasa, men den haltar på många sätt. För Henrik är mer kung Gösta än vår egen renässansfurste som fick en bildning och ett betungande arv. Han är den som lägger grunden för engelska flottan – våra dagars Royal Navy – och bygger ett stort antal fästningar längs med kusten som fortfarande var bestyckade under andra världskriget. Likt vår egen Gösta drev han också igenom reformationen, men i Henriks fall handlade det mer om sängkammarfrågor än om att betala en krigsskuld.
Henrik VIII har fascinerat många generationer av historieberättare och filmregissörer. Det är fullt förståeligt. Vem kan inte undgås att fascineras av en kung som en gång i tiden ansågs vara kristenhetens sexigaste monark och som senare blev en tämligen fet herre som blev mest berömd för alla sina fruar? Men frågan är varför vi inte själva har försökt att göra något om vår egen version av ”Old king Harry”. Vasaätten bjuder på exakt samma sorts snaskiga detaljer. Det är krig, sex och intriger som tilltalar en bred publik.
Om man ska gräva vidare i det hela handlar det nog om att britterna alltid har varit bättre på film och teater. Svenska historiska dramer sträcker sig ungefär till August Strindbergs Mäster Olof och ordet ”avfällning” som Gert bokpräntare sa till den Olaus Petri som sålde ut sina ideal. Men vi behöver fortfarande vår egen version av skurkar och till dess att vi börjar bry oss får vi hålla till godo med Hollywoods egen historiska kung. Detta trots att han var långt ifrån en levnadsglad matfrossare. Han är den kung vi inte kan runda.
I hela det protestantiska Europa kan vi alla enas om att vi är barn av Henrik VIII.
Läs även: Vårt behov av underkastelse