Det är mer provocerande att lyssna på Raubtier än att tralla till Sol, vind och vatten. Michael Langs frånfälle är symboliskt. Kanske vi äntligen kan inse att idealen från Woodstock har blivit elitens.
Musikprofilen Michael Lang, som var en av medgrundarna till musikfestivalen Woodstock, har dött 77 år gammal. Det är med rätta som hans frånfälle har uppmärksammats i musikvärlden, men Woodstock handlar inte bara om musik. Själva namnet har blivit synonymt med nutidshistoria och de ”flower power-ideal”, som kom att påverka hela västvärlden. I dessa ingick att revoltera mot överheten och förespråka tolerans samt ickevåld. Tankar som hade en bäring under sin tid, och som de flesta av kvinna född tycker låter sympatiska. Men det går att ha invändningar.
Läs även: Woodstockfestivalens skapare död
Lite tillspetsat är det nästan passande att kritiskt granska hippieidealen samma år som Lang lämnar jordelivet. För länge var en kritisk granskning av det sistnämnda detsamma som att svära i kyrkan: Alla gillar väl ickevåld?! Men då ska man komma ihåg att den vänsterrörelse som Woodstock gav uttryck för också predikade läran om att båda supermakterna under kalla kriget var ”lika dåliga”. I Sverige kallades det ”Tredje ståndpunkten” och i hela Västeuropa infiltrerades dessa godhjärtade och naiva rörelser av Sovjetunionen med bundsförvanter. För den som hyser potentiella invändningar mot resonemanget går det att ställa en enkel kontrollfråga:
Vilket land hade drägligast tillvaro? Det USA-allierade Storbritannien eller Sovjetrepubliken Estland?
Likaså går det att ha fullt relevanta invändningar mot USA:s krig i Vietnam, samtidigt som man kan ställa sig frågande när det gäller det okritiska hyllandet av Nordvietnam, något som skedde inte minst bland svenska intellektuella. Men tillbaka till kärnan i resonemanget, vilket handlar om att Woodstockidealen fortfarande omges av en missvisande revoltaura. Det är inte speciellt rock’n’ roll att vara anhängare av en ideologi som förespråkas av hela västvärldens elit. Snarare tvärt om och eller för att uttrycka sig krasst: Det är mer revolt att lyssna på civilminister Ida Karkiainens pojkväns band – avsiktlig beskrivning med tanke på att hon själv enligt egen utsago inte verkar göra det – än att tralla med i Ted Gärdestads Sol, vind och vatten. Ett ofog varje skolelev född på 70-, 80- och 90-talet tvingats uppleva på grund av någon övervintrad hippielärare.
Band som Jefferson Airplane, Canned Heat och Credence Clearwater Revival, vilka Michael Lang bokade till Woodstock gjorde ypperlig musik. Men det är rent ut sagt inte längre antietablissemangets musik. Precis som att Woodstocks 25-årsjubileum blev ett riktigt inne-event. Tyvärr realiserades aldrig planerna på ett 50-årsjubilem för det hade på ren svenska blivit en sjujäkla fest. Men publiken hade bestått av burgna 40-talister som velat minnas hur det var förr. Lite som att fristaden Christiania i Köpenhamn i dag är en välmående bostadsrättsförening för fria själar vilket Bulletins Lars Åberg uppmärksammat.
Läs även: Christiania 50 år - den socialrealistiska hippiedrömmen
Så vila i frid Michael Lang och den era som du representerade.
