Det är 50 år sedan fristaden Christiania etablerades mitt i Köpenhamn. Jag kom dit på senhösten 1971, med den annalkande gråvintern rasslande i de kala träden, och gjorde radioprogram om en svensk tonårstjej som stuckit hemifrån och funnit ett hörn att sova i bland andra ungdomar med ryggen mot kommersialismen, myndigheterna, hela 9-till-5-paketet.

Det var kallt i de gamla evakuerade militärbyggnaderna vid Bådsmandsstræde, en ödslig känsla dominerade i kasernernas skavda korridorer och i rummen där toner från en ensam flöjt försökte tränga sig fram genom lukten av väderfuktiga islandströjor.

Om detta skulle bli ett alternativt samhälle fanns bara murarna och taken på plats; allt återstod att göra.

Och redan från början kunde de som ville finna något att tycka illa om hos Christiania, men många också något att tycka om.

Läs även: Katastrofår för landets museer

Vid den här tiden fanns en grön våg i Sverige, folkmusiken hade en liten renässans och i USA flyttade hippies ut på landet när staden blev för trång. I Sausalito, just utanför San Francisco, hittade utflyttarna – både de flummiga och de handfasta – ett nedlagt militärvarv från kriget och av bråten byggde de husbåtar, några mer konstnärliga än sjödugliga, och skapade sig ett eget kungarike utan väktare och bannbullor.

Allt var liksom i rörelse, som Leif Nylén skrev om 1960-talet.

I Danmark var det kvinnoläger på Femø, Det ny Samfund slog sig ner i Thy på Jylland med sina idéer om direktdemokrati och Den rejsende højskole åkte sedan buss från Tvind till Afghanistan och Indien. (När eleverna kom hem tog dogmatismen, puritanismen, konformismen och stormötenas åsiktskontroll över, skrev journalisten Tine Eiby senare i sin uppgörelse med de unga vänsterrörelserna, Til tjeneste. Dengang i 70erne (Gyldendal, 2006).)

Christiania hängde förstås ihop med allt det där; en ny kultur, ett nytt sätt att leva, reträtt från samhället parad med samhälleligt engagemang. I bästa fall, på samma sätt som i Sausalito, odlades peace, love & understanding på gammal soldatmark. De första verksamheterna som kom i gång i den danska fristaden var musikklubbarna och caféerna. Sedan öppnades cykelverkstaden, numera sedan länge en exportframgång.

I forskarantologin Space for urban alternatives? Christiania 1971–2011 (Gidlunds, 2011) refereras till den kände danske arkitekten Steen Eiler Rasmussen, som tidigt hävdade att Christiania som socialt experiment bar på ett löfte om att åstadkomma allt som den modernistiska stadsplaneringen misslyckats med.

Kanske kan man beskriva det hela som en socialrealistisk hippiedröm. I centrala Köpenhamn fanns uppenbara drogproblem och det nya alternativboendet skulle få leva med konflikterna med langarna, gängen, poliserna och den egna ambivalensen: hur kan man vara alternativ om man inte släpper in dem som mår illa där ute i tjyvsamhället?

Det rådde också brist på bostäder i huvudstaden. De kallade sig slumstormare, de som intog militärbarackerna i stadsdelen Christianshavn, och när de mer punkiga husockupanterna i BZ-rörelsen på 1980-talet bröt sig in i tomma fastigheter i stadsdelen Nørrebro var de i någon bemärkelse Christianias barn.

De politiska förutsättningarna såg dock annorlunda ut; BZ-arna formerade sig närmast som en sekt, snabbt förhärdad, förhårdnad, förvandlad till svartklädd armé, och deras anarki tappade 1970-talets färger. När de ställdes på gatan vidtog rituella stenkastarstrider med polisen. Det var depressiv, nihilistisk teater, repetitiv, utsiktslös. Under flera år hade de en egen form av obstinat kulturhus på Jagtvej, men något Christiania kom de aldrig i närheten av.

Det som fick fristaden att leva vidare och ta sig igenom alla kriser med tunga droger och bostadsrättsplaner var förmodligen den kulturella kreativiteten.

Även om det samlades slitna ungdomar i de första vintrarnas iskalla korridorer, och trots att mc-knarkgänget Bullshits inte var att leka med, dominerade hammarslagen och gitarrsolona. De nybyggda husen var spännande och färgrika, förskolebarnen glada. En någorlunda väl fungerande självförvaltning byggdes upp. Christiania blev ett småhusområde där kåkarna kunde se udda ut eftersom ingen sökte myndigheternas bygglov.

Det liknade en ny koloni; ja, det var ett slags kolonisering som pågick där den gamla armén marscherade ut och människor med andra visioner flyttade in. Hit kom både utslagna och idealister. Det påminde om ett alternativt julfirande som bara fortsatte och fyllde hela kalendern.

Tio år efter ockupationen gav christianiten Børge Madsen ut en bok, Sumpen, liberalisterne og de hellige (Social- og Sundhedspolitisk Gruppe, 1981), om det nya klassamhälle som tagit form i drömmen om det annorlunda. Han identifierade tre grupper: aktivisterna (de heliga), underklassen och det liberala mellanskiktet, som drog nytta av den öppna livsstilen i fristaden utan att nämnvärt engagera sig.

För tjugo år sedan kunde skånska politiker skriva insändare och kräva att om Barsebäck stängdes borde även Christiania försvinna. Den demilitariserade zonens negativa symbolvärde hade förblivit stort; hasch, laglöshet, omoral, samhällsparasiter.

Att det som ägde rum innanför graffitiplanket i Christianshavn i huvudsak kunde te sig både småborgerligt och normaldanskt hade de där politikerna inte riktigt koll på. För sitt inre såg de ett permanentat Woodstock. Vi som då och då hälsade på i Christiania passerade snabbt Pusher Street för att ströva mellan bersåträdgårdarna och lekplatserna ner till kanalen, där en närmast meditativ stämning bredde ut sig på de små trähusens verandor.

Det var som på landet.

Här fanns gott om barn som växt upp på plats och de flesta blev tämligen ordinära medborgare med utbildning och jobb. En femtonåring jag intervjuade i ett senare radioprogram tänkte bli polis. Det dominerande intrycket var att de boende blev ganska trötta på alla turistgrupper som vallades genom området. Precis som i andra småstäder ville man hålla på med sitt. De stormiga stormötenas tid var förbi.

Det är flera år sedan jag var på konsert i Christiania; amerikanska Supersuckers spelade då brötig hippiecountry på musikstället Loppen. Medan Köpenhamn putsat upp sina citykvarter har området förblivit en reva i medaljongtapeten. Det är tveksamt om något motsvarande hade tolererats i Stockholm.

En av de kulturgrupper som kom att definiera den christianiska fräckheten var Solvognen, ett situationistiskt teaterkollektiv som kunde klä ut sig till tomtar och dela ut julklappar från hyllorna på det finaste varuhuset eller sminkade till indianer red fram och omringade de dansk-amerikanska potentater som firade USA:s nationaldag den 4 juli.

Läs även: Johan Lundberg: Den europeiska kulturens långsamma död

Den där lekfullheten var alternativsamhällets främsta tillgång.

Och man känner igen den när man landar i Sausalito i Kalifornien, precis norr om Golden Gate-bron, i myllret av husbåtar översållade med de boendes fantasifulla utsmyckningar. De som först flyttade dit hade inga pengar. Sedan kom beatpoeter och rockmusiker och en och annan heroindealare. Otis Redding påstods ha skrivit sin mest kända sång vid vattenbrynet. Numera guppar flytande lyxvillor jämsides med gamla träskulpturer och plywoodkåkar, vars förmåga att flyta förblivit en källa till förundran.

När jag kom hit var hela mentaliteten anti-militaristisk och anti-konformistisk. Jag tänkte, wow, här vill jag tillbringa resten av mitt liv, säger veteranen Larry Moyer i Floating in Sausalito (Kerber, 2016), den bok som fotografen Lars Strandberg och jag ställt samman från det som numera är USA:s kanske största husbåtssamhälle.

De utopiska inslagen i Sausalito och Christiania konfronterades omedelbart med en sjaskigare verklighet. En del som hoppats på annat blev barfotasocialarbetare. De som ville leva annorlunda upptäckte att det annorlunda också kunde vara en plats där andra mest ville hålla sig undan.

Numera är de båda samhällena delvis gentrifierade, ett slags oaser med uppsikt över dem som vill flytta in.

All denna värdefulla Christiania-mark, bara någon kilometer från Folketinget, har fått politiker att återkommande lansera rivnings- eller normaliseringsplaner. Christianiterna har då visat sig starkare än de flesta byalag när de lyckats hålla ihop och bita sig fast. Marken är nu friköpt och de boende betalar hyra till den egna fonden Fristaden Christiania.

I opinionsmätningar är mer än hälften av köpenhamnarna positiva till den 50-åriga staden i staden. De misstrogna må beskriva det som en gated community med egna uppförandekoder, men sådan är tiden: inriktad på att värna om sitt. Precis som i andra kvarter trivs folk bäst när de känner igen sig.