Ibland blir samtiden ofrivilligt underhållande; som en artikel i Aftonbladet om att Stockholmsförorten Husby vill införa segregerade badtider för kvinnor och män.

Argumenten känns igen: Det handlar om att förbättra simkunnigheten för (läs muslimska) kvinnor. Ett steg tillbaka för jämställdheten, vilket paketeras som en framgång. Men sedan börjar den ofrivilliga humorn.

Smaka bara på följande resonemang av Husbybon Lejon Al-Kbr:

För hans del är det både en fråga om religion och kultur. Han beskriver män och kvinnor som plus och minus. Om han ser en vacker tjej, tappar han koncentrationen och kan inte träna.

– Med simtider bara för kvinnor så kan de känna sig trygga, säger Lejon Al-Kbr.

Skulle det vara okej för dig om din fru simmade med män också?

– Nej.

”Om han ser en vacker tjej, tappar han koncentrationen och kan inte träna”, skulle kunna vara hämtat från 1990-talets tv-serie Nile City. I sketchen Kåtast i Kungsängen intervjuar Henrik Schyffert Robert Gustavsson vars karaktär Nate Dog har ett så att säga starkt libido.

Resonemanget från Husby hade varit lika roligt om det var satir, men nu är det tragiskt. Lejon Al-Kbr svarar som sagt blankt nej på frågan om han skulle tillåta sin fru att simma med män. Vad frun säger får vi inte veta.

Lyckligtvis har förslaget mött motstånd. Men det stämmer inte att separata badtider skulle vara ”medeltida”, eftersom den svenska medeltiden inte heller den bjöd på sådant. En klassisk studie i ämnet skrevs av historikern Lizzie Carlsson (1892–1974) där hon granskar både offentliga och privata badinrättningar. Hennes prosa har visserligen några år på nacken men en av hennes slutsatser är bland annat att: ”Badstugorna ofta blevo förlustelseställen, där män och kvinnor sammanträffade och tillbringade kanske hela dagar.” Idag skulle vi kunna kalla det ett besök till relaxavdelningen.

Ett exempel på hur den ”nordiska frisläpptheten” rönte internationell uppskattning är från 1432 då venetianaren Pietro Quirini led skeppsbrott på Lofoten i Norge. Den överlevande besättningen fick spendera vintern där och senare beskrev Quirini det som paradisets första krets. Männen inkvarterades hos lokalbefolkningen där alla fick sova i samma rum. Alla gick till sängs nakna och kvinnorna klädde av sig inför främlingarna. På torsdagarna intogs ett varmt bad i gårdens badstuga och återigen var alla nakna. Italienarna ansåg sig ha ”kommit till de heliga änglarna i paradiset!” Men det fanns kritik som hos den franske ambassadören Charles Ogier (1595–1654) som 1635 besökte Sverige:

Jag gick i dag och tog mig ett bad för att se, om det icke kunde göra mig gott. Det var mycket hett i badrummet, och man kunde få upp värmen till vilken grad man ville; svetten flöt från hela kroppen, och om den icke bröt fram kraftigt nog, framkallade man den genom att piska med björkris. Denna tjänst gjorde förunderligt nog flickor de badande, blott iklädda linntyg; de tycktes utan någon blygsel, ja kanske utan att förstå, att det var något att blygas över, behandla de nakna männen, gnida dem med fingerspetsarna, stryka smutsen av deras kropp och huvud, intvåla dem och frottera dem och duscha dem. Här komma män och fruar och unga flickor samman om varandra; kvinnorna hava blott linntyg på, männen täcka endast blygden med ett björkris. Sed och gagn hava här jagat blygseln på flykten; icke ens de kyskaste kvinnor draga sig för att besöka dessa varmbadhus, utan gå dit med man och barn.

I Norden har bad och bastukultur var en integrerad del av samhället i tusen år. Betänk finnarnas kärlek till sin bastu eller miljonprogrammets ambition att alla skulle kunna ha tillgång till ett eget badrum. Numera drömmer många om en egen jacuzzi eller sjötomt. Men ingenting är nytt under solen. I Stockholm testamenterade rådmannen Ingevald Torstensson 1507 en badstuga på Södermalm till sin hustru Margit och hennes styvdotter ”till rolighet och lisa”. På modern svenska skulle man kunna säga ”till lugn och lindring”. Det är uppenbart att badstugan var ett ställe där män och kvinnor tillsammans kunde slappna av och det bör fortsätta så.

Läs även: Kultursidan möter mannen bakom plugghästen