Det är svårt att skriva reseskildringar eller litterärt beskriva sina personliga möten. Ofta blir det en lätt ton av ”jag mötte Lassie” i stil med ”när jag delade hiss med Muhammad Ali”, ”räddade livet på ett gatubarn” eller ”såg en åldrad Ingrid Bergman handla mat”. Men när det blir bra kan det bli lysande, likt den polske författaren Ryszard Kapuściński (1932–2007) eller britten Bruce Chatwin (1940–1989). För att inte tala om äldre förlagor likt Linnélärjungarna Anders Sparrmans (1784–1820) skildring av dåtidens Sydafrika eller hans kollega Carl-Peter Thunbergs (1743–1828) beskrivning av Japan.

När jag lägger ifrån mig Magnus Norells En personlig resa: från Afghanistan till Marocko får jag nästan en Linnékänsla. För breda lager är Norell mest känd som en stridbar terrorforskare med fokus på radikal islamism. Som en av de första att peka ut problemet vållade han en debatt och fick betala ett pris för detta. Men sådant är livet för den som vågar gå mot strömmen och påpeka att kejsaren, i det här fallet den svenska naiviteten, var naken. Tidigare har han mest publicerat sig vetenskapligt och det säger sig själv att man måste hålla en torrare ton än när man skriver personligt. Nu har han fått en möjlighet att reflektera och bidra med erfarenheter och lärdomar som han har fått genom personliga möten i länder som Pakistan, Somalia och Etiopien.

Boken är uppenbart författad av en människa som gillar att tala med sina medmänniskor. Norell hade kunnat bli en mycket duktig journalist om han inte hade valt den banan. Men den är också skriven av en person som älskar att upptäcka världen dock utan den pojkentusiasm som kännetecknar exempelvis Per Wästberg, som också är en duktig reseskildrare. Kanske skulle man kunna säga att den är en sorts upplysningsguide då den hjälper läsaren att få ett större perspektiv när det gäller de länder som på gott och ont påverkar oss idag. Den läses både av någon som är insatt i geopolitiken och av den som inte kan speciellt mycket men vill lära sig något nytt.

Det därför intrycket ”Linnékänslan” är bestående. Genom berättelsen om personliga erfarenheter vill författaren beskriva sakernas tillstånd. Det är god pedagog som i underhållande form tar upp sådant som de flesta kan relatera till. Tonen är allt annat än uppfodrande och docerande, utan snarare ödmjuk och stundvis humoristisk. Man kan läsa ett kapitel åt gången eller sträckläsa. Det funkar lika bra. I en sådan bred litterär genre som reseskildringar vill jag påstå att den är bland de bättre och skulle mycket väl kunna tävla med internationella förlagor. En given julklapp till den som är intresserad av den stora världen.

Magnus Norell, En personlig resa: från Afghanistan till Marocko (Hoi Publishing, 2023).

Läs även: Ingen jul utan Fanny och Alexander