Ibland finns det tillfällen att dra på munnen, att skratta rakt ut. Ett sådant tillfälle är de tre minuternas tystnad för svensk kultur som ska inträffa på fredag. Det är ett upprop där bland annat dramatikern Isabel Cruz Liljegren är initiativtagare. I en intervju i DN (alla kulturarbetares huvudorgan) säger hon att: ”De smygande neddragningarna är lika farliga som de drastiska”. Man kan riktigt höra darret på rösten: I natt jag drömde, barn i alla länder och fan och hans moster o.s.v.

Argumentet att kulturen befinner sig i fritt fall för att man gjort nedskärningar i kulturbudgeten är rent ut sagt patetiskt. Svensk kultur är betydligt mer än skattefinansierade insatser via Kulturdepartementet och i dyrtider som dessa drabbar svångremmen alla. Men man kan också tänka i en annan vinkel.

En av de filmer som präglat mig mest heter ”Någon annan betalar” och producerades av Skattebetalarnas Förening 2005. I filmen åker Martin Borgs omkring i landet och undersöker vad våra skattepengar går till. Han ställer frågor som få av kulturutövarna kan besvara. En sådan fråga: Tänk om man själv samlade in pengarna. Men detta går inte för sig i ett Sverige där man ofta är van vid att mjölka statliga bidrag.

Det är därför som de tysta tre minuterna för svensk kultur är rent ut sagt skrattretande. Kultursverige håller inte på att slaktas utan får i stället vänja sig vid att hantera verkligheten. Pröva att skriva en bok eller liknande. Man kan inte leva på det. I alla fall om man inte är bästsäljande författare. Det har dock alltid varit så. Ett konkret exempel är Nobelpristagaren T.S. Eliot som arbetade på bank eller Tomas Tranströmer som var psykolog. Krasst kallas det brödjobb, vilket de flesta i Sverige får leva med.

Skippa de tysta minuterna är min uppmaning och bemöt upprörda kulturarbetare med ett skratt. Nuvarande regering är inte Satan personifierad och den förra var inte Jesus som gick på vattnet.

Läs även: Ge oss fler medeltidsveckor