I William Shakespeares pjäs Hamlet utbrister prinsen om sin döde far: ”Vi kommer aldrig skåda hans like igen”. Det har blivit ett bevingat citat och jag kom att tänka på detta när det uppmärksammades att det i år är hela sextio år sedan det första Hylands hörna hade premiär i SVT. Visserligen var inte Lennart Hyland (1919–1993) en mördad prins av Danmark. Inte heller var ”gubben i lådan” Carl-Gustaf Lindstedt (1921–1992) och programvärdinnan Siw Malmqvist någon Rosencrantz och Guildenstjern. Men vi kommer aldrig att få skåda ett fenomen som Hylands hörna igen.

Mellan 1962 och 1983 tittade hela Sverige på Hylands hörna och då menas verkligen hela. Det var ett program där man likt Per Oscarsson (1927–2010) kunde orsaka skandal genom att klä av sig ner till kalsongerna och där statsminister Tage Erlander blev folkkär. Hans berättelse om den skjutande prästen med orden ”gubber och kärringer huk er i bänkera för nu laddar han om” är ännu så pass känd att den var med i Netflix drama om Clark Olofsson. En gemensam referens, som alla som följde Hylands hörna känner till och även många av oss som inte ens sett programmet, kan den. Dessutom har vi programledaren själv: Lennart Hylands tillkortakommanden såsom beroendeproblematik och koleriskhet är allmänt kända. Men också att han var en synnerligen duktig journalist och den förste svenske TV-intervjuaren som fick sina gäster att trivas. Det handlade inte längre om uppstyltade tillställningar där statsrådet titulerades statsrådet, utan om frågestunder som tittarna uppskattade. Utan Hyland ingen Lasse Holmqvist, ingen Skavlan eller för den delen Carina Bergfeldt.

Programmet skulle kunna beskrivas som en nationell lägereld. Man diskuterade alltid vad som hade skett i den senaste ”hörnan” och därmed blev det också en maktfaktor. Ibland var det samhällsnyttigt som när Hyland var dragplåster för insamlingskampanjen Röda fjädern där pengar gick till cancerforskning. Idag finns ingen sådan maktfaktor och frågan är varför?

Det handlar om mångfald eller det som vissa skulle kalla ”polarisering”. Numera finns en uppsjö av mediekanaler och inte bara på tv: Youtube, Facebook och andra sociala medier, och allt annat på det stora vida internet. Om man inte vill se ett program finns det andra medier att roa sig med och detta inkluderar allt. Som ett eget exempel kan anföras att yngre släktingar är föga intresserade av Kalle Anka på julafton eller att det friskt har skämtats om vi äldre som ”ser på tv”. Till detta ska läggas att jag inte är lastgammal. Men om det inte finns någon i nöjesvärlden som kan ena ett stort antal svenskar går det att hitta några alternativa kandidater?

Kanske riksdagens talman Andreas Norlén som vid regeringskrisen 2018 nästintill blev folkkär tack vare sitt glada humör och många kakrecept. Kungen är också en stark kandidat som när han under pandemin satte sig i karantän och uppmanade andra att göra detsamma. Ett ytterligare alternativ är polisprofessorn Leif GW Persson, som ständigt toppar vem svenskarna vill ha som granne eller årets julvärd. Men med lite eftertanke inser man att dessa tre representerar olika sfärer och alltid går att välja bort.

Vi kommer helt enkelt aldrig att skåda Lennart Hylands like igen.

Läs även: Äntligen kläs Clark Olofsson av