Gudarna ska veta att Henrik Schyffert kan upplevas som tröttsam, pompös och allmänt jag-fixerad. Men efter att ha sett SVT:s dokumentär om Killinggänget går det inte att ta ifrån gruppmedlemmarnas deras plats i den svenska humorhistorien. Andres Lokko, Martin Luuk, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Robert Gustavsson och Jonas Inde kan dela parnassen med storheter som Hasse & Tage, Povel Ramel eller Magnus och Brasse.

Den som växte upp på 1990-talet och inte hade en relation till Killinggänget far med osanning. Från tramsandet med I manegen med Glenn Killing till Drömmen om Herrön. De har alltid funnits där.

När man ser den ambitiösa dokumentären om Killinggänget i tre delar som finns på SVT Play inser man hur annorlunda landet Sverige faktiskt var tidigare. Humor på SVT innan deras briljanta trams handlade mest om politik, alternativt ren buskis. Antingen skulle man ”släppa fångarna loss” då det var vår eller dansa ballongdansen.

Men in kom alltså ett gäng unga människor vilka hade ambitionen att välta etablissemanget på ända. Något som tål att tänkas på då just Schyffert idag framstår som en portalgestalt för just svenskt etablissemang. Frågan är om han alls har yttrat något förargligt sedan Spermaharen och den åtföljande fighten med såväl Henning Mankell som Håkan Nesser. Troligtvis inte.

Vad som gjorde gruppen så pass framgångsrik är att de introducerade både det ljusa och det svarta till den svenska humorpubliken. Plötsligt var det okej att inte ha en åsikt i de stora och viktiga frågorna utan ägna sig åt humor. Nile Cityär det ultimata exemplet på detta och oavsett om de förstod det eller inte så lyckades de att personifiera tidsandan. Tänk bara på Johan Rheborgs Percy Nilegård som först är en yuppie som är en parodi på Jan Carlzon och PG Gyllenhammar,för att sedan börja gå i terapi i fåfänga försök att utveckla sig själv.

Men till detta ska också läggas att de mognade och började närma sig ångesten. Som filmen Fyra nyanser av brunt där upplösningen kretsar kring en trästatyett av Ola Ullstens (1931–2018) handelsminister Hadar Cars. Det kan tolkas som en förvriden, svart och otroligt rolig version av kälken Rosebud i Orson Welles (1915–1985) film Citizen Kane. Skrattet finns där men det bottnar också i det avgrundsdjupa allvaret.

Finalen i dramat är berättelsen om när de fick sätta upp en pjäs på Dramaten. Den floppade men det verkar som att de själva tycker att detta var ett av de roligaste kapitlen i deras gemensamma historia. Dokumentären visar detta fulländat när de numera närmar sig pensionsåldern och får gå igenom sina gamla manus.

På många sätt påminner det om det åldrande Monty Pythongänet. Om man vill lära sig om svensk nutidshistoria är det en ren tv-njutning och detta kan ingen ta ifrån dem. Ett varmt tack för att ni gjorde Sverige betydligt roligare.

Läs även: Drottning Margarethe går i takt med tiden