Vid fel plats och vid fel tillfälle. Det är ord som verkligen fastnar i huvudet. Det är numera den vanliga förklaringen när någon oskyldig dör i gängkonflikter. Ett typexempel var flickan Adriana som hade smitit ut på natten för att gå ut och gå med hunden. Om detta kan man ha åsikter men vilken begynnande tonåring har inte gjort bus som att smita ut trots att mamma och pappa med kraft säger att man ska ligga och sova. Undertecknad kan bara säga: Guilty as charged. Men det slutar inte heller där. September 2023 har varit den blodigaste veckan när det kommer till gängvåld sedan polisen började räkna. Smaka på den meningen: den blodigaste veckan sedan polisen började räkna.

Igår när jag öppnade telefonen fick jag nästan kalla kårar. Skjutningar och sprängningar precis överallt. Vad som verkligen dock fastnade i hjärtat var en sprängning i ett bostadsområde utanför Uppsala. Ett led i gängkriget mellan ”Kurdiske räven” och ”Jordgubben”. Enkom dessa namn skulle kunna få en att dra på munnen, men skrattet fastnar i halsen när det handlar om gängkrig. Offret var en 24-åring som precis hade tagit sin examen och hon verkar också ha befunnit sig ”vid fel plats vid fel tillfälle”. Skälet till att detta stannar i hjärnan är att jag vid ungefär samma ålder hade en bra relation med en person vars föräldrar bodde där. Det kunde ha varit deras villa som bombades och det kunde varit min väninna som låg och sov i sitt rum. Kort sagt är det surrealistiskt.

Man ska inte peka finger men jag kan inte låta bli att reflektera. En tanke om alla dessa som faktiskt pekade finger när man försiktigt försökte påpeka att vi har ett problem med integration och eskalerande gängvåld. Över den då prominenta moderat som kallade mig för en ”feg parasit” när jag försiktigt skrev en text om att vi har en tickande bomb i våra förorter. Över en ledarskribentkollega som ville sparka ut mig ur Högerpressens förening då jag menade att faran är att Sverigedemokraterna, tyvärr, hade lyckats kapa åt sig vad salig filosofen Lars Gustafson hade döpt till ”problemformuleringsprivilegiet”. Det är inte värdigt att peta i gammalt mög men det är ack så lätt. Att peka finger och säga: Vad var det vi sa?

Självgodhet är dock inte vägen ut ur den mardröm som vi befinner oss i. Däremot realism. Det kommer att ta många årtionden att lösa detta och i slutänden är det enda vi kan ha med oss är att idealism rent ut sagt är farligt. Skitfarligt. Problemet vi har nu har enbart skapats av våra makthavare som i sin gränslöshet trodde att laglydighet och lojalitet endast skapas av att få ett svenskt pass.

Till framtida generationer kan man enbart be om en sak: Förlåt oss.

För att parafrasera Hávamál: Domen över makthavarna ligger hård.

Läs även: Även Camilla Läckberg får ta hjälp