Det finns inget som helst provokativt med att avbilda könsorgan. Sex och samlevnad är bland de äldsta motiven i mänsklighetens historia. Offentliga miljöer förtjänar bättre.
Karl Marx sa att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Sällan har det varit så sant som när det gäller provokativ konst i det offentliga rummet. Könskonst, eller att man avbildar ett manligt eller kvinnligt könsorgan för att det ska ”provocera”, är helt enkelt både tråkigt och nattståndet. Den kan spåras till 1960- och 70-talen, när visionära folkvalda ville starta diskussioner genom att kontraktera visionära konstnärer. Men då handlade det inte bara om konst utan gick hand i hand med den politiska maktens vilja att förändra samhället.
Tabun skulle sprängas och normer skulle brytas och resultatet var inte alltid dåligt: Att Socialstyrelsen 1979 strök sjukdomsklassningen av homosexualitet är bara att applådera. Men det hade också avarter, som att en statlig utredning ville avskaffa byxmyndighetsåldern och att det fanns profilerade debattörer som inte tyckte det var fel med incest. Litteraturhistorikern Göran Hägg skildrade utvecklingen i Välfärdsåren: svensk historia 1945–1986 (Bonniers, 2005) och kärnan i detta imponerande stycke historieskrivning är den enkla sanningen att allt inte var bättre förr. Speciellt inte 1970-talets besatthet vid sex och samlevnad som något som alla inte bara borde utan skulle ta del av. Det var, milt uttryckt, lite väl snuskigt där rovdjursbeteende premierades i frigjordhetens namn.
Läs även: Altstadt: Låt inte malliga politiker skriva historien
Nu upprepar historien sig, för att återknyta till Marx ord, och vi är inne på både fars- och tragedistadiet. Diverse paddelspelande mellanchefer, i detta fall på Skanska, tycker det är höjden av chic provokation att låta konstnärinnan Carolina Falkholk måla gigantiska kvinnliga könsorgan på väggar i Västsverige för att väcka ”diskussion”. Muralmålningen ”Lesbisk häxhora” i Göteborg är tydligen till för att väcka diskussion om hur samhället behandlar prostituerade kvinnor. Kanske är detta att förstöra festen, men det torde råda någon form av universell konsensus kring att utsatta kvinnor ska få hjälp. Besattheten vid könsorgan är således att blicka bakåt i ett desperat sökande efter vad som är provokativt eller ”hippt”.
Men det är snarare etablissemanget som talar, än konsten.
Lite krasst borde den som är könsmogen och av kvinna född ha föga problem med den ”fittkonst” Falkholt representerar. Förutom att den är så tråkig. Det är en tröttsam termometer i samtidens armhåla, som endast åsamkar ett gäspande. Det hade varit betydligt mer provokativt med en svensk flagga eller varför inte en målning av Göteborgs grundare Gustav II Adolf? För då hade människor blivit förbannade på riktigt.
