När riksföreståndaren Sten Sture den yngre 1512 firade sin utnämning med en middag på Stockholms slott blev det dålig stämning. Under middagen blev två gäster oense, varvid den ene drog kniv och knivhögg den andre. Händelsen visar att firandet hade föga gemensamt med nutidens statsbanketter. Men det var inte heller en engångsföreteelse.

Sten Sture den yngres pappa Svante Nilsson, även han riksföreståndare, var så pass glad i dåtidens innedryck brännvin att han ofta fick bäras från middagsbordet. En av hans förtrogna som var fogde på Stegeborgs slott drack enligt samtida källor ”bränt vin” från gryning till skymning och vid ett tillfälle klarade han inte av att slå ned ett upplopp i det närbelägna Söderköping, på grund av att han inte var tillräknelig. Idag skulle vi säga att han var alkoholist, men det tidiga 1500-talet kände inte riktigt till hur man utövade arbetsgivaransvar. Stockholms blodbad är nog det mest berömda exemplet på hur våldsamt det kunde gå till.

Den 12 januari 1528 kröntes Gustav Vasa till kung av Sverige. Han var den förste inhemske monarken på nästan 60 år och behövde uppfinna sina egna traditioner. Kungen sneglade mot Tyskland som var den enda hovkulturen som han kände till och, troligtvis, var bekväm med. Han rekryterade tyska rådgivare, tyskt hovfolk och tyska musiker. Det visade sig till en början effektivt och man kan läsa av på kungens egen signatur att han själv ville lära sig moderiktig tysk handstil.

Gustav Vasa satt och övade vilket visar vilken järnvilja han hade om han ville uppnå ett mål. Samtidigt fanns spåren av det gamla kvar. När kyrkans egendom beslagtogs syddes kyrkliga tyger om till kläder åt den kungliga familjen. Men med åren blev kungen och hans hov lite mer modernt och om detta vittnar maten. Gustav Vasa älskade marsipan och åt det så pass mycket att han kom att utveckla kronisk tandinflammation vilket troligtvis bidrog till hans sura temperament. Det var dock inte den enda moderiktiga kosten han tyckte om.

Läs även: Akta er för makthavare med tandvärk

Han lät importera pomeranser, som blev en stor delikatess vid Vasahovet, och en underhållande skröna lyder att man först inte visste att man skulle avnjuta dessa utan skalet, men lärde sig det med tiden. Ett ytterligare exempel på att kungen i alla fall försökte ta reda på vad som var modernt var hans förkärlek för musik. De tyska musikanterna ersattes med franska och italienska i akt och mening att visa att det bonniga Sverige kunde mäta sig med kontinenten. När han på ålderns höst var arg och bitter ville hans söner Erik och Johan muntra upp honom genom att just skicka dit italienska musiker. Men kungen skrev att han icke längre hade ”lust” till musik vilket i sig var ett ålderstecken. En tid senare dog han.

Två år innan sin död lät Gustav Vasa sig porträtteras av konstnären Willem Boy. Det är en åldrad monark som är iförd en svart sidendräkt med guldbroderier. Det nya modet visar influenser från Europas nya stormakt Spanien. Lite skämtsamt kan man säga att han bär moriska mönster på kläderna vilket han, troligtvis, inte hade en aning om. Men det visar att Sverige var en monarki fast förankrad i Europa även när det gällde modetrender. Trots att hovet fortfarande var tämligen provinsiellt.

Läs även: När föddes Gustav Vasa?

David Lindén