Seriefiguren Asterix och hans vapendragare Obelix skapades på 1950-talet av de franska tecknarna René Goscinny och Albert Uderzo. De flesta känner till berättelsen om de tappra gallerna som tack vare sin trolldryck står emot det romerska imperiet. I ett album åker de till Britannien för att ge en annan by en tunna trolldryck så att även de kan bekämpa romarna. Men tunnan hamnar i en vinkällare och i korthet slutar det med att Obelix kommer dit och börjar dricka vin trots att han i vanliga fall endast dricker getmjölk. När Asterix påpekar att drycken är farlig svarar en påtagligt beskänkt Obelix:

Farligt, farligt, men härligt, härligt.

Kanske är det för att jag är barnsligt förtjust i Asterix som ovanstående citat kändes passande för att beskriva historien om 75-årige Stig, som bor på ett äldreboende i Avesta och nekades lättöl till maten. Enligt kommunen bröt alkohol på vardagar ”mot lagen och våra klimatmål” och bara det hade gjort syster Ratchel i Gökboet stolt. Men det blev en reaktion i sociala medier och nu har de styrande krupit till korset och det utlovas ändring. Förhoppningsvis kommer Stig och andra att få sin lättöl, men frågan är större än så.

Ibland ska man ha rigida regelverk för vi vet hur det blir när motsatsen gäller. Dessutom är det bra att Sveriges befolkning är hälsosam. Fler hade dött under pandemin om vi hade varit lika undernärda som på 1920-talet, om vi ska ta ett exempel på styrkan i en frisk befolkning. Men livskvalitet är också en del av folkhälsan. Det kan vara att vilja idrotta jättemycket, samla på gamla flipperspel eller för den delen ha en livsstil som innebär att du inte kan springa milen på under 45 minuter, eller kommer att slå Ane den gamle i livslängd. Ditt ultimata livsmål behöver inte vara att ”brinna för bra content” eller spela padel. Kanske du helt enkelt vill gå hem när arbetsdagen är slut och korka upp en flaska vin, samt sätta tänderna i något fettbildande.

Allt detta kan synas trivialt men i samband med vad som hände med Stig visar det på ett större mönster. Det är en form av sadism när myndigheter nekar gamla människor vardagsglädje och Stigs fall är det att få en lättlöl till lunchen. Han är 75 år och en vuxen medborgare och en sådan har också privilegier.

Om man ska vara så pass totalitär som att sätta upp samhällsmål, så borde målet vara att varje medborgare får leva ett liv som han, hon eller hen anser vara ett gott liv. Ett sådant behöver inte betyda att livet per automatik är jättelångt, utan ett liv som den personen upplever som bra. Kanske det betyder lite mer njutning än gemene man och så länge ingen i omgivningen skadas är det inga problem. Lite tillspetsat finns det en frihet i att dö i förtid.

Poeten Gunnar Ekelöf dog i cancer efter ett liv som rumlare. I en dagboksanteckning från 1935 uttrycker han sig till och med oerhört krasst:

Jag vill leva intensivare, jag vill brinna mera. Det är detta begär som driver mig till omåttlighet i likgiltiga ting – sprit, tobak och dylikt. Sök! säger min daimon – men sök inte för mycket!

Ekelöf brukade på slutet skoja om att han hade lärt sig umgås med ”sin smärta” ungefär som en sak eller ett husdjur. Om Ekelöf hade fått välja om vet jag inte om han hade valt ett annat liv, men han tog aldrig offentligt avstånd från det faktum att ”spriten närde och tärde”, för att citera vännen Olof Lagercrantz.

En annan betydligt folkligare livsnjutare är Eldkvarns Plura Jonsson, som trots diverse hälsoproblem bedyrar att han har haft ett bra liv med både cigg och rödtjut. I Storbritannien fanns filosofen Roger Scruton, som även hann betonade vikten av ett fullgott liv där man gav sig tillfälle att njuta. Men vän av ordningen vill nog ändå påpeka folkhälsoargumentet.

Läs även: En skål för Trettondagsafton

Ett lästips är Mattias Svenssons bok Glädjedödarna: en bok om förmynderi (Timbro) som effektivt smular sönder många av de myter som det folkhälsoindustriella komplexet levt gott på. Låt Stig i Avesta och andra få lyssna på sin ”daimon”, för att återknyta till Ekelöf. Men det blir roligare om det inte blir ”för mycket!”.