Det var morfar som lärde mig att respektera människor som var annorlunda. Han berättade om Kalle Luftis i Nyköping som var svetsare och, kanske, hade lite svårt med spriten. Men han var en sann yrkesman och gjorde aldrig ett jobb fel. Trots att han vid ett tillfälle sade åt en dam, fritt ur minnet, att ”dra in snaggen, här ska svetsas”. Så hade han sin hushållerska Hildur som var ”lite egen”. När Lennart Hyland sa god natt sa hon också god natt. Morfar kallade dessa för ”original” och det är ett uttryck jag gillar. De som är lite annorlunda eller som livet gav en nitlott. Men de är en del av vårt samhälle.

Från egen erfarenhet kan jag tänka på min första arbetskamrat Janne. En snäll, tafflig och ändå duktig individ som livet inte hade varit snällt emot. Som ett barn av institutioner hamnade han till slut som kyrkogårdsarbetare i Nyköping och det var där en ung och stroppig student, läs undertecknad, lärde sig mycket av honom. Att bo i uthus och ständigt få stryk skadar den bästa av oss människor. Men han kunde klippa gräs som en gud och när jag själv gjorde fel så sa han: Du grabben, vi säger inget till Bosse/Anneli (de var föreståndare) och löste det hela. Jan Erik Eriksson eller Janne som han kallades var nog inte den bästa arbetskamraten om man var där ständigt. Men för mig var han en läromästare och kanske till och med en vän. När sockersjukan och rökningen tog sitt pris var jag inte där men jag älskade dödsrunan som beskrev att i Himlen finns det alltid resor till Västerås. Det sistnämnda är en varm hänvisning till att Svenska Kyrkan kunde ”trolla med knäna”. Janne gick på lönebidrag och hans båtresa till Västerås en gång om året var hans belöning för denna idoga gräsklippning.

Numera hade nog original kallats för funktionsvarierade eller funkisar. Om detta tvistar de lärde. Men just ordet original tycker jag är ett fint ord för det bevisar den kärlek som man som samhälle ska ha om dessa som inte är stöpta i den generella formen. Det är därför som det var så hjärtskärande att läsa om dödsmisshandeln av Ulf Sandberg i Oskarshamn. En hjärntumör gjorde honom funktionsvarierad, ja, detta är mitt ordval, och förra året blev han rånad och misshandlad till döds av två uppenbara rötägg. Orden sviker mig när jag ska beskriva gärningsmännen och därför väljer jag det minst kontroversiella. Sandberg var en lokalt uppskattad profil som fick dö för att han hade 400 kronor på sitt bankkonto. Den gärningsman som har namngivits går till och med hem och hämtar en kniv för att döda honom.

Hoppas Ulf Sandberg får se sitt älskade IK Oskarshamn från bästa läktarplats i himlen. Det jag tycker ska hända hans två mördare här på jorden låter jag vara osagt. Men för en gångs skull hoppas jag att helvetet finns.

Läs även: Utan Gösta inget skällespråk