Ibland återupprepar stunden sig och en sådan är när man hör argument i stil med att man inte kan vara intresserad av idrott och kultur på samma gång. Det är rent ut sagt strunt eller hittepå. Massor av historiens kulturutövare har igenom årens lopp älskat idrott och vice versa älskat kultur. Det går att gå tillbaka till Rom för att hitta fundamentet för en sund själ i en sund kropp och även det motsatta. Frågan är dock varför fördomen om kulturens och idrottens motsättning fortfarande finns kvar.

Kanske är det för att fördomar är enkla att förstå. Om du gillar böcker ska du inte gilla exempelvis fotboll eller annan idrott. Sportnördar är inte detsamma som att vilja läsa tjocka volymer även om det kan ses som samma sorts övning, men då mental och inte fysisk träning. Men tänk på exempelvis P.O Enquist som fått in idrott i svensk litteratur.

Det finns en form av töntigt idrottshat. Det kan bottna i ungefär hur författaren Jan Guillou beskriver sin tid i Vasa Real. Fritt ur minnet: Om man var fet som ”tjock-Johan” var man tvungen att läsa läxor och bära Dixieland-loafers. Men detta stämmer inte och det gör det inte på långa vägar. Att älska idrott och så kallad finkultur har människor gjort i alla tider. Tänker exempelvis på författare som Ernst Brunner eller för den delen Björn Ranelid. På ett personligt plan tycker jag att Lars Gustafson kom långt med de metaforiska bilderna han talar om när han skriver om tennisspelare.

Slutligen finns det ett typexempel på den man inte trodde var idrottsutövare. Sir Winston Churchill tyckte under hela sitt liv om att utöva idrott även om man han med åren blev tämligen rund. Men hans rondör handlade inte om hans kärlek till kultur utan om lathet. Självaste Engquist brukar också vittna om att han blev sämre när halten i glaset blev starkare än viljan att gå ut och röra på sig. Men om detta kan de lärde tvista.

Att en sund själ tillhör en sund kropp är gammal skåpmat. Det är därför mycket av vår äldsta litteratur beskriver idrottsinsatser. Kampen mellan Hektor och Akilles är våra första sportrefererat och det är inte att undra på att Olympiska spelen återuppstod. Frågan är dock varför vi brottas med gamla fördomar. Kanske är det helt enkelt så att vi gillar att gotta oss åt gamla problem eller för den delen att tycka att vi alltid har haft rätt.

Läs även: Berättelsen om Ace of Base är en berättelse om Sverige