År 1884 åtalades August Strindberg för hädelse mot Gud för romanen Giftas I. Om välmenande så kallade antirasister får bestämma kan sådant hända igen. Det är nämligen resultatet om brännandet av Koranen skulle vara hets mot folkgrupp.
Minns ni hur Falun förvandlades till en krigszon när konstnären Peter Johansson ställde ut skivade Dalahästar, en symbol som många masar och kullor håller som närmast helig, på Dalarnas Museum? Nej, det kommer jag inte ihåg, men däremot en rad arga insändare.
Kanske ni dock minns hur centrala Uppsala fylldes av stenkastande kristna efter att Ecce Homo visades i Domkyrkan? Nej, inte jag heller. Förutom en massa arga insändare från frikyrkomedlemmar och att konstverket fysiskt attackerades av en virrpanna.
Men blev det inte kravaller när nazistiska NMR fick demonstrera utanför en synagoga? Icke. Inga stenkastande zeloter men väl en berättigad ilska och efterföljande diskussion.
Trots att en rad människor blev gravt förolämpade blev det vid dessa tillfällen inga kravaller, och detta ska man ha i åtanke när det gäller påskens händelser. Speciellt med tanke på det oerhört kortsiktiga argumentet som framförts av bland andra Expressen-krönikören och ”mansrollsexperten” Atilla Yoldas, om att brännande av Koranen ska klassas som hets mot folkgrupp. Bortsett från att den lagen är korkad i sig finns ett starkt problem att ens tänka tanken.
Yoldas vill att Sverige, i princip, ska återgå till den hädelselagstiftning som avskaffades 1970. Man ska inte få skända skrifter som vissa anser heliga och taget till sin spets betyder detta att man inte heller ska få skända Gud. Förslaget handlar inte om antirasism, om någon skulle tro det, utan om att återgå till den tid då staten också var en teokrati. Det var den lagstiftningen som möjliggjorde åtalet mot August Strindberg 1884, då han ansågs just ha skändat Gud. Kort sagt är det helt uppåt väggarna fel. Dessutom öppnar det upp för en rad andra problem: Ska det vara förbjudet att bränna Bibeln, Torah, Mormons bok eller Scientologernas Bibel? Lagstiftning måste gälla generellt.
Mycket kan sägas om Rasmus Paludan och allt är negativt. Karln är uppenbarligen dum i huvudet och det är vederlagt att han har ett osunt förhållande till barn. Han är dock svensk medborgare och svenska medborgare åtnjuter svensk yttrandefrihet. Tyvärr. Han når självklart inte upp till Strindbergs anklar när det gäller begåvning, men lagstiftningen är till både för de briljanta och förkastliga. Det är fruktansvärt obekvämt, men så måste det ibland vara. Vi formas inte av promenaden i vårsolen utan av det stenhårda maratonloppet, om man ska använda en sportmetafor.
Det går inte heller att komma ifrån en annan obekväm sanning. Kravallerna inträffade för att en massa människor valde att ta till våld. Paludan har tidigare gjort samma sak och framstod då som den fjant han är eftersom folk ignorerade honom. Nu inträffade det motsatta. Varför? Jo, för att ett stort antal människor anser att deras heliga bok står över lagen.
Det är precis som när den brittisk-indiske författaren Sir Salman Rushdie 1989 publicerade den vackra romanen Satansverserna, som hade inslag av Koranen. För att ingen ska missförstå: Det går inte att dra några likhetstecken mellan Paludan och Rushdie, men de åtnjuter samma yttrandefrihet. Om väst hade satt ner foten 1989 så hade vi kanske inte fått Paludan.
Läs även: Rasmus Paludan fick mig att förstå Ingmar Bergman
Som man sår får man skörda lyder ett klassiskt uttryck som är skrämmande relevant i dessa tider. Koranbränningen är inte problemet utan de som anser sig kunna ta till våld.
