Facebook noscript imageLindén: Rasmus Paludan fick mig att förstå Ingmar Bergman
Kultur
Lindén: Rasmus Paludan fick mig att förstå Ingmar Bergman
Originalmanuset till Fanny och Alexander från 1982. Foto: Wiki Commons Public Domain
Originalmanuset till Fanny och Alexander från 1982. Foto: Wiki Commons Public Domain

Talet i Fanny och Alexander från 1982 framfört av Jarl Kulle fångar hela essensen av kärleken till familj och land: Att det ska vara tryggt för dem som kommer efter en. Detta till skillnad från alla dessa sprickor i tilliten som bara blir fler och fler.

Det har kliat i tangentfingrarna denna påskledighet. Om någon undrar varför så handlar det om att flera av våra stora städer, som min gamla hemstad Örebro, skakats av våldsamheter. Upplopp, som lite tillspetsat fått det att likna Påskupproret i Dublin 1916 i allt, förutom ett värdigt syfte.

Orsaken var den danske provokatören Rasmus Paludans genomförda och planerade bränningar av Koranen. Paludan finns det knappast några skäl att försvara, allra minst med tanke på hans preferenser för unga pojkar. Däremot går det att skriva spaltkilometervis om att vi i dag har ett samhälle där människor tycker det är helt ”okej”, för att använda något av tidigare statsminister Stefan Löfvens minimala talekonst, att starta upplopp, bränna bilar och maktmässigt kastrera polisen enkom för att det bränns en bok som vissa håller helig.

Ponera att Göteborg hade fyllts av militanta israeliska bosättare när nazisterna i NMR fick tillåtelse att demonstrera utanför synagogan? Nej, det går inte då detta inte hände.

Således hade det varit lätt att skriva, att säga det som många andra redan hade sagt. Att fördöma våldsverkarna. Att påpeka att detta är en utveckling, som alla borde ha sett komma och att raljera över justitieminister Morgan Johanssons skarpa ord till ligisterna om ”att gå hem”. Likaledes hade det varit lätt att påpeka att den militanta islamism vi har tillåtit växa bottnar i våra makthavares flathet och att fråga sig varför vissa nu tycker att vi ska ha en hädelselagstiftning. Men inget av detta gjorde jag och det bottnar i något ännu svenskare.

Jag hade påskledigt och umgicks med familjen. När man är med syskonbarn, som pockar på uppmärksamhet, och detta speciellt i det vackra Sörmland, är det lättare att visa hur ett fiskespö fungerar än att rasa över kravaller. Precis som att det var lättare att torka disk och göra i ordning påskägg, än att vara arg på Morgan Johansson eller håna det faktum att Aftonbladet kultur säkerligen snart publicerar en artikel om ”fredens religion” och polismaktens dåliga beslut. Ledigheten prioriterades över allt annat och igår insåg jag varför.

Människan mår bra av att ibland ta pauser och inte alltid befinna sig tankemässigt i händelsernas centrum, även om man önskar att göra det. När jag på måndagen rutinmässigt skannade nyheterna vid frukost och insåg att kravallerna fortsatt, dök ett citat från Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander från 1982 upp i huvudet. Som tillhörande den generation som alltid tvingats se den varje jul och alltid skrattat åt ”dämonerna” var detta något av en vändpunkt. För första gången kanske jag har börjat förstå Bergman och det handlar om det tal som Gustav Adolf Ekdahl, spelad av Jarl Kulle, håller, eller snarare ett specifikt citat ur talet:

Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring.

Detta illustrerar på många sätt vad många förhoppningsvis har känt under påskens ledighet. Man vill glädjas med och skydda dem som man håller nära och kära. När nya yngre medlemmar har tillkommit i denna krets vill man att de ska ha trygga och stabila liv den dagen man själv inte är där.

Läs även: Förbjud koranbränningar för Sverigebildens skull!

Upploppen under påskhelgen 2022 har helt enkelt gjort mig vuxen och lärt mig att älska den lilla värld som är min egen.

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu