Det finns blodiga händelser som definierar historien. Likt Bartolomeinatten i Paris 1572 eller Allahjärtansdagmassakern i Chicago 1929. Två blodiga händelser som kom att prägla historien. Men i Sverige är vi svältfödda på sådana definierande ögonblick, förutom det som hände på Stortorget i Stockholm mellan den 7 och 9 november 1520. En händelse som fått namnet Stockholms blodbad och som kom att prägla det Sverige som vi fortfarande befinner oss i. Orsaken till detta var att en person överlevde och tog chansen att gripa makten.

Alltsedan 1430-talet hade det funnits en grupp svenska stormän som ville att Sverige skulle bryta sig ur den personalunion man sedan 1397 befunnit sig i med Danmark, vilken sedermera fått namnet Kalmarunionen. Men det handlar inte om regelrätta krig utan snarare om en lågintensiv konflikt som ibland fick våldsamma uttryck. I Sverige kom det unionsfientliga partiet, grovt förenklat, att ledas av medlemmar av ätterna Sture. Detta fick sitt dramatiska slut 1520 när den danske kungen Kristian II en gång för alla ville återupprätta unionen och lät invadera Sverige. I slaget på sjön Åsunden utanför staden Ulricehamn, som då hette Bogesund, dödades riksföreståndaren Sten Sture den yngre.

Vägen till Sveriges krona stod öppen, men det fanns problem. En stor del av den svenska aristokratin hade stött Sten Sture den yngre och denne hade avsatt landets ärkebiskop Gustav Trolle. Den handlingen betraktades som kättersk av påven och det innebar att hela den katolska världen ansåg att de som stött Sten Sture var kättare som förtjänade döden. Att de under sådana omständigheter betraktade det som mycket ohälsosamt att stödja Kristian och därmed Trolle, är förståeligt. Enda lösningen var att utfärda en allmän amnesti till dessa adelsmän, vilket Kristian lovade.

I utbyte mot att få krönas till kung av Sverige i november 1520 skulle alla stridigheter vara glömda. Fullkomlig amnesti utlystes och i dokumentet namngavs ett stort antal svenska män och kvinnor, där Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna var bland de mest prominenta. Även riksrådet Erik Johansson av ätten Vasa namngavs och hans son Gustav. När kröningen ägde rum den 4 november 1520 var det därför en glad samling människor som samlades i Stockholm. Nu skulle det bli fest och den pågick i hela tre dagar. Men den 7 november ”begynte ett annat gästabud” för att citera ögonvittnet Olaus Petri, som var där i egenskap av assistent till biskopen av Strängnäs, Matthias Gregersson.

Det började med att ärkebiskopen Gustav Trolle krävde kompensation för att han hade avsatts och för att hans biskopsborg Stäket hade rivits. I sin anklagelseakt namngav han ett stort antal personer som kättare. Men det var fler som hade undertecknat avsättningen av Trolle, vilket Kristina Gyllenstierna var oaktsam nog att redovisa. Detta gav Kristian II möjligheten att göra historien kort med ett stort antal av sina fiender. Kättare kunde inte få amnesti då de hade förbrutit sig mot Gud och förtjänade döden.

Under tre dagar halshöggs därför minst 82 personer på Stortorget i Stockholm och ytterligare ett hundratal hänges. Händelsen har fått namnet Stockholms blodbad och det är fullt förståeligt. Blodet rann bokstavligen i gränderna i Gamla stan och därefter trodde Kristian II att han nog hade avrättat alla sina fiender. Men riksrådet Erik Johansson Vasas son Gustav, som bjudits in till kröningen men vägrat att närvara, överlevde. Han hade genom att han överlevde fått en unik maktposition. Nu var han ledare för den samlade oppositionen mot Kristian II.

Läs även: Familjen spelar roll