Ibland är det tråkigt att skriva, som exempelvis när en av ens stora förebilder har dött. Men det tråkiga handlar bara om frånfället och inte om ämnet. Ety professor Matti Klinge, som dog i söndags, åstadkom mycket inom historieskrivningen. Det är därför ett privilegium och ett nöje att göra ett modest försök att skildra hans långa gärning, och jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. Kanske är en lämplig öppning att redovisa hans essäer om historiebruk, som han skrev i början av karriären. Det är filosofiskt, vidspänt och vittert. Om någon vill lära sig om ämnet historiografi är dessa att varmt rekommendera.

Alternativt skulle man kunna berätta om hans gedigna forskargärning som mestadels handlar om Finlands gyllene ryska period. Den tiden mellan Borgå lantdag och försöken att förryska landet på 1860-talet. Vi som sitter på andra sidan av Östersjön förstår ibland inte att Finland fick en särställning i tsarväldet. Finnarna behöll det bästa från det gustavianska Sverige och fick därför ett strålande samhällsklimat – avsiktligt lånat ord av Klinge – när tsarerna var upplysta. Man kan även fortsätta med att beskriva hans forskning efter pensionen så som mastodontverket om Åbo akademi. Detta lärdomens tempel, som förtjänade den stora och viktiga biografi som Klinge faktiskt skrev. Den var på många sätt en fröjd att läsa och detta inte minst på grund av att Matti Klinge behärskade konsten att skriva med en humoristisk skruv. Som när han påpekade att de tidiga studenterna under 1600-talet verkade ha lite väl många problem med Bacchi drycker vilket återspeglas i reglerna för universitetet. Kanske inte komedimaterial, men i alla fall roligt att det fick leta in sig i en stelbent monografi över ett universitet.

Matti Klinge var på många sätt en elitist men av den gamla skolan. Han lade inte bort titlarna innan man lärde känna honom och han hade nog lika gärna kunnat vara verksam i tsarryssland. Samtidigt var han en fascinerande talare och en vänlig och varm människa. Om det sistnämna kan jag vittna eftersom jag skrev till honom och bad om hjälp med ett projekt om 1600-talsstatsmannen Johan Skytte (1577–1654), som grundade universitetet i Dorpat (dagens Tartu). Först skrev jag ett ytterst formellt brev där jag titulerade honom professor och fick ett vänligt svar tillbaka, vilket även detta var formellt. Svaret var fyllt av excerpter och översättningar han själv hade gjort och när jag erbjöd mig att ersätta honom med en liten slant blev han närmast förbannad. Alternativt: Han blev rasande och det höll nästan på att bli dödsstöten för vår brevväxling. Men han ändrade sig lyckligtvis och när boken äntligen publicerades skickade jag ett exemplar. Svaret blev kort och koncist, men bland de finaste omdömena jag har fått:

Väl skrivet, David.

Där och då lade vi bort titlarna och efter detta hade jag förhoppningen att åka över och hälsa på. Men det kom en pandemi emellan. Sådant är livet, men jag kommer alltid att vårda hans visitkort där det bara stod: Professor Matti Klinge. På frågan varför det inte stod hans adress svarade han torrt och väldigt finlandssvenskt:

Alla vet ändå var jag bor.

Den vackra våningen i Brunnsparken i Helsingfors är tom nu och ännu tommare är historikervärden.

Adjö, professor Klinge.

Läs även: Ärkefienden som också gjorde gott

Matti Klinge (1936–2023), professor.