En god historia behöver en skurk och i berättelsen om grundandet av det moderna Sverige spelas den rollen av Kristian II (1481–1559). Den siste unionskungen, ansvarig för Stockholms blodbad och med ett välkänt epitet. Frågan är dock vad som är fakta, fiktion eller femhundra år av propaganda. Det är därför som han har en given plats i berättelsen om Gustav Vasa och varför Sverige blev Sverige.

Kristian II föddes som son till kung Hans och hans hustru Kristina av Sachsen. Genom föräldrarna hade han ärvt kampen om unionen, men också konflikter inom det egna kungariket Danmark. Fadern allierade sig med de danska borgarna mot adeln, vilka inte ville ha en stark kungamakt. Det var därför som prinsen uppfostrades hos borgaren Hans Bokbindare i Köpenhamn. Att närma sig borgarna och bönderna och motarbeta adeln kom också att bli sonens signum. Något som för svenska öron kan verka konstigt med tanke på att vi gärna ser upproren mot Kristian II som folkliga resningar.

Läs även: Den horribelt höglärde från Hossmo

Den stora vändpunkten i hans liv kom när han fick praktisera som ståthållare i Norge. Vid en fest i Bergen träffade han sitt livs stora kärlek i form av Dyveke Willoms från Nederländerna. Han var i tjugoårsåldern och hon tonåring. Bland de bevarade källorna som finns går det att säkerställa att de båda var genuint förälskade. När han återvände till Köpenhamn följde Dyveke och dennes mor Sigbritt med och de installerades i ett hus i staden med ett kort avstånd till slottet. Faktum är att Kristian var så pass förälskad i Dyveke att han vägrade att bryta med henne när han som kung gifte sig med prinsessan Elisabeth av Habsburg. Trots att hans nya svärmor hade krävt detta. Lägligt nog för svärmodern och hustrun dog Dyveke 1517, vilket gjorde Kristian förkrossad. Han trodde att hon hade förgiftats av den danske adelsmannen Torben Oxe, som därför avrättades för brottet. Om det var förgiftning går inte att fastslå, men det finns ett före och ett efter Dyveke när det gäller Kristian II:s liv.

Giftermålet innebar inte bara att han nu hade en hustru utan också att han också gift in sig i Europas mäktigaste furstefamilj, med tillgång till en stor hemgift. Denna tänkte han spendera i försöken att återupprätta Kalmarunionen och han samlade en stor armé som bestod av dåtidens verkliga elitstyrkor. Med dessa bröt han in i Sverige och 1520 hade han verklig tur då riksföreståndaren Sten Sture den yngre dödligt sårades av en kanonkula på sjön Åsundens is utanför staden Bogesund, det vill säga nuvarande Ulricehamn. Men trots att vägen till Stockholm därefter låg öppen visste han att det inte gick att erövra staden i en stormning. Det är därför som han valde att förhandla och lova fullkomlig amnesti till alla som tidigare hade motarbetat honom.

Varför bröt han sitt löfte? Äldre källor påstår att han influerades av Sigbrit Willums, som efter Dyvekes död hade blivit en av hans främsta rådgivare, men det troligaste är att han såg ett tillfälle att oskadliggöra sina fiender och tog det. Men det var inte bara i Stockholm där avrättningarna fortskred utan även när han landvägen reste hem till Danmark. I Nydala kloster utanför Jönköping lät han dränka ett stort antal cisterciensermunkar, och en bevarad anteckning från överlevare beskriver honom som ”den skändlige tyrannen Kristian”. Ordet tyrann skulle fästa då det snabbt togs upp i Gustav Vasas propaganda.

Läs även: I fäders - men inte Gustav Vasas - spår

Väl hemma i Danmark insåg han att han även där hade skaffat sig fiender genom att höja skatterna och driva en adelsfientlig politik. Ett inbördeskrig följde och till slut avsattes han till förmån för sin farbror hertig Fredrik. Därefter följde exil i Nederländerna, fruktlösa försök att invadera Norge och slutligen en återkomst som fånge till Danmark. Kristian II fick spendera återstoden av sitt liv i husarrest i Danmark tills han dog 1559. Ett år före den store rivalen Gustav Vasa.

Vad är då hans eftermäle? Ingen kan ta ifrån honom ansvaret för Stockholms blodbad. Men under den korta tid han satt på Danmarks tron försökte han faktiskt avskaffa den danska livegenskapen och förbättra ett stort antal lagar. Men han kallades varken Kristian Bondekär eller Kristian den gode som ofta framhållits i mindre noggrann svensk historieskrivning. Epitetet bondekär kommer dels från hans egen propaganda, dels från en beskrivning av filosofen Ludvig Hollberg. Kanske var han helt enkelt en produkt av sin tid.

Lästips: Erik Petersson, Furste av Norden (Stockholm: Natur & Kultur, 2017)

David Lindén