Så var vi där igen. Den 30 november ska man skriva något om Karl XII (1682–1718), vår siste krigarkung, vår siste hjältekung och den första riktigt svenska konspirationsteorin. Det sistnämnda syftar på att han detta datum år 1718 slutade sina dagar i en löpgrav vid den norska fästningen Fredriksten. Men avfyrades kulan från svensk eller norsk/dansk sida? Om detta har de lärde tvistat fram till våra dagar. Det har debatterats och analyserats till en nivå som endast kan matchas med vad som verkligen hände den 28 februari 1986 i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan i Stockholm. Men resten av den här texten ska inte handla om vare sig Karl XII:s död eller mordet på statsminister Olof Palme.

Visst har vi haft mytomspunna monarker i svensk historia. Tänk bara på Gustav Vasa, den andre krigarkungen Gustav II Adolf eller för den delen teaterkungen Gustav III. Men ”Kalle dussin” står ut då han även i våra dagar brukar anses vara relevant. Detta trots att han dog för mer än 300 år sedan och att hans insats i den svenska historien, för att vara ärlig, torde vara obsolet. Men han finns fortfarande där. Trots Gustav Vasas nationalstat, Gustav II Adolfs byggande av svensk administration och den tredje Gustavs insats för svensk kultur finns det en fråga som måste besvaras: Varför är Kalle dussin relevant?

Kanske beror det på att han är den slagne hjälten som alla kan projicera sina förväntningar på. I ena stunden är han multikulti-kungen som bodde i Turkiet och tog hem kåldolmar, vilket för övrigt inte stämmer, och i den andra den frustande patrioten som fick rakade män i Kungsträdgården att heila på 1990-talet och dagens AFS-are att försöka sig på en hyllning. Men svaret finns nog någonstans där mitt emellan. Karl XII var först och främst monark. Han hyste nog föga tankar om pigmenten och inte heller drevs han av en vilja att göra om Sverige till en mångkulturell basar, trots att han länge bodde i Turkiet. Han var en monark av sin tid och lika nationalistisk eller mångkulturell som exempelvis Fredrik den Store. Kort och gott var han en kung i början av 1700-talet.

Att vi fortfarande attraheras av honom säger ändå något om hur vi själva som gärna kan kallas den ”ohistoriska nationen” fortfarande gillar vår historia. Det är ändå en perfekt story om man ska använda mediaspråk: En ung kung som har alla emot sig, kämpar, vinner, förlorar och dör. Efter att Ridley Scott har gjort Napoleon skulle han kunna regissera ett stort och vackert drama om Karl XII. Även i sin samtid tangerade han hyllningar, betänk att självaste Voltaire biograferade honom. Den är en rafflande läsning men föga historiskt korrekt, om man ska uttrycka sig krasst.

Karl XII tillhör den svenska historiens allmängods och när det gäller det allmänna kan man inse att det blir nästan lite tråkigt när det gäller den historiska sanningen. Han sköts troligtvis av en rikoschett från löpgraven och mördades således inte av sina egna. Han var inte heller homosexuell då man analyserar flörten med Aurora Köningsmarck, men han hade inte tid för kärlek. Dessutom verkar han ha varit jävligt tråkig.

Glad 30 november, eller för att citera Esaias Tegnérs klassiker:

Friskt mod, I gossar blå!

Läs även: Tack till en filantrop