Det finns ett fint svenskt talesätt som lyder ”att binda ris åt egen rygg”. I korthet skapar man sina egna problem och det torde lyda fri säsong på just detta. Svenska institutioner binder ris åt egen rygg eller för att uttrycka sig frankt: Man skapar sina egna problem. Först handlade det om Nobelstiftelsen vilket har avhandlats på denna sida, men det bara fortsätter och fortsätter. Som när Borås väljer att ”tillrättalägga” ett konstverk som illustrerar kampen som kvinnorna i Iran går igenom. Tillrättalägga är ett finare ord för censur och det handlar inte om någonting annat. Med tanke på att motiveringen för att skippa de mest kontroversiella delarna av verket är en floskeltårta som kunde kommit från vilken managementkonsult som helst: Människor kunde bli ”upprörda” och verket hade kunnat gynna ”polariserande krafter”. Men för all del låt oss granska Borås kulturpolitik.

När jag själv arbetade på Borås Tidning (BT) rådde det rabalder i staden. Konstnärinnan Carolina Falkholt hade fått i uppdrag att pryda väggar med sin Snopp - och Snippakonst. Inget av detta ställdes in förutom att BT fick skriva den roliga rubriken ”SD rasar över jättepenis”. Detta vet jag för skribenten råkar vara en god vän till mig. Men det blev inte mycket till hat och hot förutom det som journalister dagligen får utstå. Det går även att gå ännu längre tillbaka i tiden.

Humorgruppen Galenskaparna beskrev redan på 1980-talet i låten ”Under en filt i Madrid” vad som skulle hända på en bordell i Borås. Elakt, fräckt och oerhört roligt. Men återigen blev det inga tal om hat, hot och polarisering. Även om detta svartmålade den trevliga staden vid Viskan. Frågan som infinner sig är varför det nu plötsligt – avsiktligt ordval – är något som bekymrar stadens kulturförvaltning. Till detta ska läggas att Borås kulturpolitik på många sätt borde vara ett föredöme för hela Sverige. Man har vågat, satsat och ibland provocerat. Om en kommun ska ha en aktiv kulturpolitik bör man följa Borås exempel - men så icke mer.

Nu har man i stället blivit rädd och valt att ta bort konst som i verkligheten spelar roll. Även om det var ett ”tufft beslut” klingar kulturchefens ord falskt. Att vara rädd är inte detsamma som att vara kontroversiell. Att huka för hot är inte detsamma som att våga sticka ut. Samt att hänvisa till ”polariserande krafter” är rent ut sagt skrattretande. Alla vet nämligen att det inte är arga sverigedemokrater alternativt frikyrkotanter som man räds. De som polariserar vill att kvinnor alltid ska bära slöja och detta bör kallas vid sitt rätta namn: Radikal islamism. Men om man gör det blir det riskabelt.

Rasismstämpeln är aldrig långt bort och det är därför jag aldrig titulerar mig antirasist. Det implicerar nämligen att rasism i Sverige är någon form av norm. Men det har det inte varit på många år.

Läs även: Lärde man sig inte av Benny Fredriksson?