Första valborgsmässoafton efter pandemin. Förhoppningsvis tar alla landets studenter ut svängarna som förr men högtiden har också fått en djupare mening, skriver David Lindén.
I programmet Historieätarna framförde måltidsforskaren Richard Tellström en intressant teori om traditioner. Sådant som jul, påsk och midsommar för samman levande och döda. Men det är inte så att det spökar utan maten som förenar. En rebellisk tonåring kan propsa på att ha grisfötter på julbordet för det åt morfar och så vidare. Högtidernas mat är kittet i en ceremoni där vi tillåter oss att blicka bakåt. Dessutom vill man äta traditionell mat även om man firar ensam. När min storasyster läste utomlands hände det att hon firade jul själv, men då skulle det i alla fall vara lite symbolisk julmat och personligen har jag en midsommar genomsökt London efter sill.
Passar valborg in i detta? Det är inte en fråga som är helt lätt att svara på men man skulle kunna säga det svenska nja. Från att ha varit en högtid då man fördrev onda andar medelst eld har det blivit en folkfest som kretsar kring att sjunga in våren och en akademisk högtid i våra universitetsstäder. Trots att det firas i bland annat Tyskland, Estland och Finland går det att påstå att valborg tillsammans med midsommar är en genuint svensk högtid. Många är de nysvenskar som med skräckblandad förtjusning kan vittna om sitt första valborgsfirande: Vi samlades runt en eld och sjöng!
Läs även: Jesus i gräset och en fransk påsk
I år är det första valborgsfirandet efter att restriktionerna har släppt och det kan bidra till att högtiden nästan återfår sitt gamla syfte. Att med elden fördriva det onda och välkomna våren och livets återkomst. Den som vill kan äta sill och dricka nubbe och det är i sig en länk till de generationer som kom före oss. Andra kanske vill stanna upp invid majbrasan och skänka en tanke till dem som har lämnat oss. Ytterligare några andra vill glädjefullt festa in det nya.
Dagens datum är helt enkelt lite viktigare än vad det brukar vara och det är därför som högtiden platsar in i just den traditionskedja som Richard Tellström talar om. Tänk bara på alla pluggande ungdomar som fick sitt liv på sparlåga under pandemin och nu fullt ut kan delta i vad som tidigare bara var en traditionell baluns.
Själv befinner jag mig i Uppsala för att i goda vänners lag fira. Vi kommer inte att trängas med en massa tjugoåringar utan att äta och dricka gott lite längre bort från studenternas sus och dus. Det är dock första gången på flera år som jag gjort det aktiva valet att fira och det är i sig är ett tecken på att högtiden i mina ögon har uppvärderats. Och jag är nog inte ensam om detta. Det har trots allt varit en pandemi och nu finns det all anledning att ha roligt.
Glad sista april!