Det är inte lätt att intervjua kända människor. Att få någon att känna sig bekväm till den grad att man släpper den officiella masken och visar sig själv är kanske ett av de tuffaste jobben i världen. Sammanfattat går det att påstå att en god intervjuare måste vara en tredjedels polis, en tredjedels psykolog och en tredjedels proffstrevlig. I Sverige har vi haft exempel på skickliga intervjuare som exempelvis Åke Ortmark eller för den delen Anna Hedenmo i SVT:s flaggskepp Min sanning. Men det var den anglosaxiska världen som satte standarden för den personliga intervjun som konstform. I USA var Walter Cronkite och Edward J. Murrow pionjärer men de sysslande mestadels med undersökande journalistisk. I Storbritannien däremot var David Frost och Michael Parkinson de främsta föregångarna. De kunde vara lika vassa gentemot The Bee Gees som mot premiärministrar.

Frost avled 2014 och Michael Parkinson för några dagar sedan. När det gäller Michael Parkinson är det ingen överdrift att påstå att han satte standarden för den trevliga intervjun. Hans talkshow var till och med bättre än kollegan David Frosts. Kort sagt gjorde han om talkshowformatet till den grad att hela världen var tvungen att förhålla sig till honom. Själv minns jag otroligt intressanta intervjuer med alltifrån dåvarande premiärministern Tony Blair till artisten Elton John. Men det var betydligt mer än att bara skapa trevlig stämning.

Med sitt vänliga och jovialiska sätt fick Parkinson människor att slappna av. Han kunde i ena stunden locka fram ett skratt och i nästa ställa en allvarlig fråga. På många sätt gjorde han det svåra enkelt och förståeligt. Det sistnämnda är lättare sagt än gjort och det är därför regeln om polis, psykolog och proffstrevlig är relevant. Fick en intervjuperson en allvarlig fråga av Parkinson var det inlindat i sympati och trevligheter. Med dem som är aktiva inom offentligheten går det inte att storma in som om man vore Janne Josefsson i Uppdrag Granskning. Det är därför inte att undra på att han satte standarden för en hel världs intervjuteknik och gjorde formatet talkshow salongsfähigt. Vad som tidigare mestadels hade varit något uttråkade hemmafruar tittade på genererade plötsligt en mångmiljonpublik. Både hemmafruar och makthavare tittade på Parkison och detta med rätta. När han var bra var han bäst men det finns även tabbar. Som när han ifrågasatte skådespelerskan Hellen Mirrens byststorlek. Men med en karriär som spände över nästan femtio år måste det finnas plumpar i protokollet.

På sin ålders höst gästade Parkinson Fredrik Skavlan och man undrar vem som var mest rörd. Skavlan över att få träffa sin idol eller Parkinson som blev märkbart blyg över det faktum att Skavlan berättade hur mycket han hade betytt för honom. Men inte bara för honom utan för all världens intervjuare.

Rest in peace Parki!

Sir Michael Parkinson, (1935–2023), intervjuare.

Läs även: Agatha Christie handlar om kultur