Vanliga människor hjälpte till men ledningen skyllde ifrån sig, skriver David Lindén.
Det är lite som ett självspelande piano. Att vi varje år upptäcker att det snöar rejält i januari–februari och att denna snö kan orsaka problem på vägarna. Det går som en röd tråd genom svensk historia. Alltifrån stormaktstidens lilla istid fram till snökaoset i Göteborg på 1990-talet. Alternativt stormen Gudrun och allt där emellan.
Nu senast gällde det E22 i Skåne där tusentals resenärer blev strandade i sträng kyla. Men här finns också läge för optimism. Vad som lite slarvigt kallas för civilsamhället visade sig vara så pass starka som man i högtidstalen säger att det kan vara.
Tusentals hemvärnsmän och -kvinnor tog sig ut med bandvagnar för att hjälpa strandade resenärer. Mack- och kaféägare höll öppet hela natten och delade ut mat, filtar och varm dryck. Folk som ”öppnade sina hjärtan” för att underlätta för en medmänniska. Detta om något bör kallas för människans inre styrka.
Trots allt kunde människor ha dött eller blivit allvarligt skadade. Men så blev inte fallet. Däremot kan man inte enbart lita till människans godhet när en verklig katastrof inträffar. För att kunna avvärja den behöver vi verkliga myndigheters stöd och förmåga att utkräva ansvar.
Natten före invasionen av Normandie skrev de allierades överbefälhavare i Europa och USA:s framtida president, general Dwight D. Eisenhower (1890–1969), två brev. Det första utifall invasionen skulle lyckas och det andra om det, milt sagt, hade gått åt helvete. I det första brevet prisar han soldaternas mod och stridsförmåga. I det andra tar han på sig ansvaret för misslyckandet:
My decision to attack at this time and place was based on the best information available. The troops, the air and the Navy did all that bravery and devotion to duty could do. If any blame or fault attaches to the attempt it is mine alone.
(Fritt översatt: Mitt beslut att attackera vid denna tidpunkt och vid denna plats var baserad på den bästa tillgängliga informationen. Infanteriet, flyget och flottan åstadkom allt som mod och plikttrogenhet kunde åstadkomma. Om någon skuld eller något fel kan tillskrivas detta försök är den endast min).
Plikttrogenhet och ansvarskänsla är någonting som borde vara grunden för allt ledarskap både i fred och krig. Det är därför det nästan blir tröttsamt när olika myndigheter återigen skyller ifrån sig som nu under kaoset på E22. Vi har tyvärr sett det förut. Som under tsunamin, flyktingkrisen eller för den delen den ständigt återkommande tågkrisen.
Det hade varit uppfriskande om någon ansvarig chef helt enkelt hade sagt: Jag tar på mig ansvaret och då jag har misslyckats i min yrkesgärning kommer jag att skicka in min avskedsansökan.
Kort sagt var det inte ansvariga myndigheters förtjänst att ingen dog på E22. Det var medmänniskor som valde att anstränga sig så att ingen skulle komma till skada. Men det är farligt och ytterst svenskt när ärenden hamnar mellan stolarna.
Läs även: Greider går fel om Delblancs politik